Diverse möten och icke-möten

På grund av omständigheter blev Seglaren strandad i mitt närområde igår. Han hörde av sig strax innan lunch och meddelade sin situation, mest på skoj, men jag slängde i mig min mat och hann träffa honom en stund. Vi körde lite på måfå, det är inte mina hoods alls, parkerade i ett friluftsområde och hittade en bänk en liten bit in i skogen, där vi satt en timma och pratade (och hånglade en del). Inte en människa hade vägarna förbi men även om… det är som sagt inte min hemmaplan så det kändes lugnt. Jo, en gubbe på cykel passerade precis när vi skulle sätta oss i bilen. "Han såg oss, vi får nog döda honom. Veva ner rutan så tar jag han om nacken när vi åker förbi" sa Seglaren i passagerarsätet. "Det är lugnt, jag klipper han här i kurvan" svarade jag men då kom vi fram till ett bostadsområde så jag lät bli. Där hade gubben tur, haha.

 

Jag har inte hört något från Äventyret. Gissar att jag har en driva upprörda mejl från honom men han har inte försökt höra av sig till min vanliga gmail eller jobbmejl, vilket jag antar att han gjort om han verkligen ville. Känslan av att ha vänt ryggen åt en tickande bomb börjar gå över men jag är lite rädd att springa på honom. Jag övertalar Lill att följa med när jag ska till ställen där jag vet att han potentiellt kan dyka upp för om hon är med skulle han aldrig komma fram. Han har alltid haft stor respekt för barn- och mammagrejen.

 

På tal om att springa på folk var Lill och jag på Maxi igår och där befann sig min förr-förr-förra chef, hon som så totalt bröt ner mig. Jag har inte träffat henne sedan dess men har funderat på vad jag ska säga om vi en dag står öga mot öga. Hon var så elak att jag omöjligt skulle kunna låtsas som ingenting. Jag skulle vilja berätta för henne hur pissigt hon fick mig att må och att jag nu, när jag hämtat mig, ser klart i att hon betedde sig helt oacceptabelt. Nu skulle jag, från botten av mitt hjärta, vilja be henne dra åt helvete. Omoget, ja men det hade känts förbannat bra. Nå, Maxi en torsdagseftermiddag var varken 'the time' eller 'the place' så jag tog Lill i handen och gick åt andra hållet. 

 

Igår berättade mamma att hon lunchat med en väninna som även känner Göstas mamma. Minns ni Gösta? Sons nyinflyttade bästa kompis, vars utifrån och in färgstarka mamma är från ett centralafrikanskt land och pappan är en inifrån och ut tråkbeige skåning? Göstas mamma känner tydligen till kopplingen till min mamma, så hon hade berättat för väninnan att hon på skolavslutningsdagen hade blivit så lycklig för att jag hade hejat på henne, tagit sällskap, hjälpt henne med hennes grejer och bjöd in henne att sitta med oss under efterföljande tårtkalas, kände sig inkluderad i ett sammanhang där hon inte känner någon. Tänk att något så litet kan betyda så mycket för någon annan. 

Pekka

Igår var jag på utflykt, tog tåget till Skåne och träffade för första gången en leverantör som egentligen inte är min men som kanske borde vara min, pga jag är ansvarig för typ 65 procent av värdet. Ansvarig för affären som helhet är Pekka i Finland som jag dessvärre inte kan samarbeta med. Det går inte. Vi håller sams och håller oss ur varandras väg så mycket det går, men alla inblandade (inklusive vår chef) vet att vi inte kan samarbeta.

 

När han och jag försöker göra något tillsammans känner jag mig alltid överkörd och undanskuffad. Han har en helt annan stil än jag. Han är gåpåig, bufflig, faktiskt en aning sneaky också, drar sig inte för att tumma rätt mycket på sanningen i en förhandling medan jag är relationsbyggare, tror på uppriktighet och transparens så långt det bara är möjligt. Det funkar bäst för mig och Pekkas stil funkar (antagligen) bäst för honom men om vi försöker ha ett leverantörsmöte tillsammans funkar det inte alls. För mig. Han kör sitt race ändå, så klart, ligger ju i hans natur men lämnar inget som helst utrymme för mig att göra min grej.

 

En annan sak som jag har svårt med angående Pekka är att jag vet att han är nära vän med säljaren hos en av våra största leverantörer i Finland. Det hade varit fine om Pekka gjort som man bör, helt enkelt varit transparent angående relationen och sedan hållit sig undan för egentligen är det inte hans område utan mitt, men han söker aktivt upp det som kan involvera den här leverantören och jag upplever att han lobbar envetet för att leverantören ska få affären. Sedan får man ge honom att han (sannolikt) använder relationen för att få bra villkor, men jag gillar det inte. Har ventilerat detta med chefen vid något tillfälle men han verkade inte bry sig så jag tänker att det bara är att gilla läget.

 

Ja, och igår gick bra. Jag åkte hem med en potential på åtta miljoner i besparing. Ingen quickfix, men det behöver det inte vara för så mycket pengar.

Ja men nu blev det så

 Man kan ju inte bygga om hur länge som helst så från och med nu är det dyrt och heligt. Det passar min glimten-i-ögat-självdistans, inte mycket som är heligt här, nej. Och bilden, den är skum. Jag fast ändå inte. Skulle kunna vara en AI-produkt baserad på vilken som helst av tusentals olika kvinnor. 

Rensandet fortsätter, sakta men säkert. Högt och lågt, bokstavligen. Källare och övervåning. Jag är all over the place och duttar osystematiskt men det känns okej så länge jag packar kasse efter kasse med grejer som ska bort.

Ikväll hittade jag gamla album och även däribland en pärm med utskrifter från bloggarnas urmoder; Dagboken på Lunarstorm. HerreGUD, Lunarstorm! Jag skrev flitigt där, runt millennieskiftet, 16-19 år gammal. Bläddrade som hastigast och önskade att jag haft en skämskudde. Man skrev annorlunda på den tiden. Det var mycket *fniss*, *skrattar*, *mys*, *blink blink*. 

Och när jag läser om första pojkvännen, Idioten, kan jag fortfarande höra låten Freestyler av Bomfunk MC och minns precis videon, den ballt klädde killen med dreads i steril tunnelbanemiljö. Jag tittade på väldigt mycket MTV i hans mammas deppiga lägenhet, där alla persienner alltid var nerdragna och väggarna marinerade i nikotin.

Lunarstorm, vänner. Vad har vi för take på det, 25 år senare?

När hösten kom sa du att nu känns det som det börjar om

Glad september på er! Jag är pepp som tusan, mer än redo för höst!

För mig är höst mer omstart än nyår. Är det sedan uppväxten då höst var liktydigt med ny årskurs? Är man (jag) mer präglad av läsår än kalenderår? Oklart.

 

Som alltid vill jag förnya mig så här års. Nästa vecka har jag klipp-å-färg på måndag och ansiktsbehehandling extra-allt på fredagen. För första gången på väldigt länge var jag i en vanlig butik i helgen, köpte några nyproducerade plagg, till mig själv. Det kändes ovant och lite skamfyllt men också en aning lyxigt. Har också en Sellpy-order i pajpen men den här gången med dyrare plagg i (hoppas jag) bättre kvalitet. Även det nystart? Vill använda mer naturmaterial. Det blir bland annat ett par blå linnebyxor och en offwhite sidenblus, eftersom jag lyckades förstöra den förra jag hade i tvätten.

 

På tal om omstart vågar jag nog säga att jag kommit igång med att träna efter ett generande långt uppehåll – vi snackar flera år. Känner att jag kan säga 'kommit igång' med gott samvete eftersom jag tagit mig iväg även när det varit motigt, som t ex efter en pizzamiddag och när Make varit bortrest. Nu har jag dessutom till min stora glädje hittat ett ställe som har boxpass en gång i veckan och jag kommer köpa terminskort där, egentligen bara för det passets skull. Det är primärt ett studentställe, så priserna är därefter. Ambitionsnivån är minst tre pass i veckan, två av dem tantgympa (föredömligt svettigt!) i skolans idrottshall, fyra minuters promenad hemifrån. Och det där boxpasset då, bara för att det är min roligaste träning.

 

Om två veckor kommer nya au pairen Angela. Jag letar efter en medryttarhäst åt henne och det verkar som att vi fått träff. Stort plus är att det i samma stall även finns en shettis och jag ser framför mig för Lill och Angela kan hänga i stallet tillsammans. Det hade varit guld! Hoppas att allt känns bra mellan henne och stallägaren!

Marie Kondo made me do it

När jag kom tillbaka efter semestern fick jag lite ångest över att jag tagit nästan alla dagar jag hade, fem veckor plus några dagar innan. Varför stoppade ingen mig?! gnällde jag för mig själv. Insåg i efterhand att jag tänkt ta en del föräldraledighet eftersom vi fortfarande har ganska gott om dagar men det glömde jag bort när jag lade in semester. Den goda nyheten är att eftersom månaden ännu inte är stängd kunde jag byta frånvaro så nu har jag lagt in om föräldraledighet istället, och känner mig RIK som har två veckors semester kvar!

 

Eftersom Make blir typ egenföretagare nu (lite komiskt att tänka på det så) kommer han inte behöva resten av sina föräldradagar. Vill han vara ledig tar han bara ledigt så det han har kvar kommer han föra över på mig. Det ligger ju i hela familjens intresse att vi kan vara lediga så mycket som möjligt tillsammans.

 

Riktigt sugen på att ta någon eller några dagar semester och storstäda med fokus på RENSA. Den här veckan har Make varit bortrest och jag har haft ett lågintensivt declutter-ryck, tagit lite varje kväll. Inga stora grejer för det har inte varit särskilt illa från början, ändå fått bort diverse småprylar som bara hamnat, som varken bidrar med funktion eller glädje. På övervåningen har vi ett gammalt skrivbord (utan skrivbordsstol, så lite används det som skrivbord). Dess enda funktion är som avläggningsyta för blandade pappersprodukter. Räkningar, mötesanteckningar, ekonomipapper, tidskrifter, kvitton, barnens teckningar mm. Nu har jag bestämt att skrivbordet ska bort och ersättas av någon form av skänk/sideboard med skåp där man kan gömma allt för att med jämna mellanrum gå igenom och slänga säkert 98 procent. Vän av ordning (samt Make) konstaterar att det bästa väl är att vi ("vi") bara slutar samla på skräp men jag är realist och inser att om "vi" (han) inte har lyckats sluta samla på skräp på tio år kommer "vi" (han) antagligen att fortsätta och då är the next best thing att "vi" (jag) åtminstone slipper se det.  

 

Läste nyligen om hur mycket mer stressade kvinnor än män blir av oordning.  Ja, det blir tydligare och tydligare för varje år.

Ett avslutat avslut?

Så till slut blockade jag Äventyrets kontakt i mobilen och skrev till honom att jag kommer stänga mejlen han skriver till. Den använder jag ändå inte till något annat. Om jag sedan stänger den eller ej återstår att se. Vill inte göra mig av med all kommunikation förrän jag är helt säker på att han gett sig. Att välja "Blockera uppringare" i telefonen var ett stort steg. Jag har aldrig tidigare blockat någon och det känns omoget, verkligen sämsta sättet att icke-lösa en konflikt, men också ett tydligt statement. Inte så att det inte finns alternativa sätt för honom att kontakta mig, men hoppas att han bara låter mig vara nu.

 

De sista mejlen innehöll lite blandad kompott: Jag mår inte bra, är eventuellt psykiskt sjuk och han rekommenderar mig att söka hjälp snarast. Om jag vill ha hans stöttning i det ställer han gärna upp, av ren och skär omtanke. I ett annat mejl skriver han att det är över, att han från slutet av juli/börjat av augusti bara velat ge mig sin stöttning men inte velat ha mig längre (vilket är exakt tvärt emot vad han skrev i lördags, om att börja om). Det var det där krispiga om att jag fyller 43, börjar bli gammal och snart kommer ingen vilja ha mig alls. Sedan en runda om temat slut shaming, att vem jag än träffar i framtiden så kommer aldrig respektera mig utan bara se mig som … . Han envisas med att tala om andra män i plural, vägrar tro på att jag bara skulle träffa en i taget. Jag är bekräftelsesökande och ytlig, mentalt labil och oärlig. Jag fattar inte att kärleken han kan erbjuda mig är det enda äkta jag någonsin skulle kunna hoppas på att få uppleva och förstår jag verkligen konsekvensen av att säga nej till den? Som Lasse Holm sjöng på det glada 80-talet "E de' det här du kallar kärlek vill jag inte längre va' me'"

Vet ju att Äventyret letar svaga punkter, det är därför han håller på som han gör men han är på helt fel ställen och petar. Han har alltid intalat sig att han känner mig men det gör han inte och det visar sig nu när han försöker hitta ett sätt att komma åt mig. Däremot har jag stenkoll på hans svaga punkter. Det har kliat i fingrarna många gånger på att trycka till honom med Seglaren och hur relationen utvecklats men jag har låtit bli, dels för att jag inte vill sådan och dels för att det känns billigt att använda Seglaren som slagträ. Jag kan inte ta ansvar för det Äventyret lägger på mig, men däremot för vad jag själv gör och hur jag uttrycker mig. 

Exile

Igår var jag hos Seglaren från förmiddag till tidig kväll. Det tar 45 minuter att köra dit från stugan, men det gör inget. Jag uppskattar tiden i bilen, på väg dit tänker jag intensivt på honom och det vi har framför oss. På väg hem har jag tid att förbereda mig på klivet tillbaka in i verkligheten.

Vägarna till honom är nästan meditativa, för varje korsning blir de mindre, som att jag färdas i en tratt. Jag kör 100, i 80, i 70, i 50 genom hans närmaste by, svänger vänster in på en 70-väg som inte känns säker att köra snabbare än 40, passerar en badplats och vad som ser ut som en välskött Folkets park, med dansbana, tombolastånd och allt. Efter en kilometer svänger jag höger, krypkör fram på en liten, liten grusväg kantad av gamla stenmurar och ekar, pirret tilltar, minuter bort nu. Efter kohagarna hans hus, han står alltid ute på gårdsplanen när jag kommer. Rak hållning, händerna ledigt på ryggen och fötterna lite isär, som att han skulle kunna stå så i timmar och vänta. Mörkblå T-shirt som stramar över axlarna bröstet armarna. En urstark famn, nästan två meter i omfång.

Jag tycker om att han alltid planerat, tänkt till, förberett. Gjort små stationer på övervåningen där han har tre sovrum. Som ett kinderägg. Timmarna går fort. Lunch vid soffbordet eftersom hans matrum är en byggarbetsplats. Han lägger sig på rygg i soffan när han ätit klart, jag lägger mig ovanpå, vi har gott om tid att vila. Hans fingertoppar över min rygg, min näsa mot hans hals, skulle kunna somna mumlar jag. Sov du en stund viskar han och kramar mig men pirret är lika starkt som tidigare, ingen av oss vill egentligen sova bort tiden. 

När jag fyra timmar senare med stor ansträngning slitit mig från Seglaren och ska köra hem ser jag att Äventyret mejlat. Han uppmanar mig att ta mitt förnuft tillfånga, vill att jag ska infinna mig hos honom så att allt kan bli som förr. Han intalar sig att jag är vilsen, förvirrad, att jag inte förstår mitt eget bästa men att han kan rädda mig, han kan göra allt bra igen. När jag svarat (igen) att jag inte vill blir han sur och antyder att jag håller på att bli gammal, att mitt attraktionsvärde hos andra män snart kommer börja minska. Snyggt. Lägger band på mig för att inte svara med en fuck you-emoji. Svarar inte alls.