Igår var jag hos Seglaren från förmiddag till tidig kväll. Det tar 45 minuter att köra dit från stugan, men det gör inget. Jag uppskattar tiden i bilen, på väg dit tänker jag intensivt på honom och det vi har framför oss. På väg hem har jag tid att förbereda mig på klivet tillbaka in i verkligheten.
Vägarna till honom är nästan meditativa, för varje korsning blir de mindre, som att jag färdas i en tratt. Jag kör 100, i 80, i 70, i 50 genom hans närmaste by, svänger vänster in på en 70-väg som inte känns säker att köra snabbare än 40, passerar en badplats och vad som ser ut som en välskött Folkets park, med dansbana, tombolastånd och allt. Efter en kilometer svänger jag höger, krypkör fram på en liten, liten grusväg kantad av gamla stenmurar och ekar, pirret tilltar, minuter bort nu. Efter kohagarna hans hus, han står alltid ute på gårdsplanen när jag kommer. Rak hållning, händerna ledigt på ryggen och fötterna lite isär, som att han skulle kunna stå så i timmar och vänta. Mörkblå T-shirt som stramar över axlarna bröstet armarna. En urstark famn, nästan två meter i omfång.
Jag tycker om att han alltid planerat, tänkt till, förberett. Gjort små stationer på övervåningen där han har tre sovrum. Som ett kinderägg. Timmarna går fort. Lunch vid soffbordet eftersom hans matrum är en byggarbetsplats. Han lägger sig på rygg i soffan när han ätit klart, jag lägger mig ovanpå, vi har gott om tid att vila. Hans fingertoppar över min rygg, min näsa mot hans hals, skulle kunna somna mumlar jag. Sov du en stund viskar han och kramar mig men pirret är lika starkt som tidigare, ingen av oss vill egentligen sova bort tiden.
När jag fyra timmar senare med stor ansträngning slitit mig från Seglaren och ska köra hem ser jag att Äventyret mejlat. Han uppmanar mig att ta mitt förnuft tillfånga, vill att jag ska infinna mig hos honom så att allt kan bli som förr. Han intalar sig att jag är vilsen, förvirrad, att jag inte förstår mitt eget bästa men att han kan rädda mig, han kan göra allt bra igen. När jag svarat (igen) att jag inte vill blir han sur och antyder att jag håller på att bli gammal, att mitt attraktionsvärde hos andra män snart kommer börja minska. Snyggt. Lägger band på mig för att inte svara med en fuck you-emoji. Svarar inte alls.
2 kommentarer:
Fy fan vad irriterande han är. Känner att en rant är på väg genom mina fingrar men avslutar nu bara med, du är grym, du hanterar detta fantastiskt bra!
Tack! Du ANAR inte hur många rants jag skrivit till honom och sedan raderat pga han är fan inte värd det!
Du, jag ska mejla dig igen, men från en annan mejl. Det kommer strax!
Skicka en kommentar