Från det ena till det andra

Igår körde snickare (singular) igång hemma i köket. Emil heter han. Vi har haft den firman flera gånger och alltid varit helnöjda med allt. "Han är ung men han är duktig och noggrann" sa firmans ägare när jag pratade med honom. Han var så gullig, Emil. Ung, ja, men allvarlig, på gränsen till surmulen framtoning men absolut inte otrevlig. En gammal själ liksom, garanterat uppvuxen på landet.

Hoppas det här går att lösa nu sa jag.

Allt går att lösa sa han.

Snickare alltså. Antagligen en av mina absoluta favorityrkesgrupper. 

 

Idag åker jag till Stockholm. Imorgon är årsstämma för en organisation Make arbetar med, på kvällen galamiddag. Ikväll ska delägarna med respektive äta middag och imorgon på dagen har jag tackat ja till det som förr i tiden kallades dam-aktivitet (men som nu kallas medföljandeaktivitet). Först ska vi binda julkransar på ett museum, sedan äta lunch. Inte för att jag är särskilt intresserad av julkransar, får klåda i nacken av att hålla på med sådant, hänger med bara för att lära känna lite folk. Kl 14.30 börjar cocktailminglet. Jag har knappt bestämt mig för vad jag ska ha på mig men det lutar åt en second handad klänning, en klassisk 'den lilla svarta' i ylle och elegant halsringning i satin, får mig att tänka på Audry Hepburn. Egentligen undviker jag helst svart på fest, det blir aldrig lika bra i praktiken som i tanken, man försvinner liksom men jag känner inget behov av att synas. Önskar bara att jag hade fler fina smycken. Är det något man borde ha sparat till, och samlat på under åren är det fina smycken. Glöm porslin och Orreforsglas – smycken är grejen. I det här sammanhanget, där jag uppskattar att sällskapets samlade förmögenhet uppgår till ett tvåsiffrigt antal miljarder, bär det emot att komma i strass från Glitter.

 

På tal om det frågade jag Make vad han önskar sig i julklapp och han sa ett trumset.
Efter lite betänketid frågade jag vad ett sådant kan tänkas kosta och han svarade med en blick som antydde att han förväntade sig en Men herregud så mycket pengar-reaktion från mig. Det fick han inte. Jag sa att det låter bra, för jag önskar mig nämligen en diamantring till högerhanden och då vet jag ungefär vilken nivå jag kan kolla på med gott samvete. Hehe.
Ett trumset håller bra i värde över tid sa Make.

Det gör en diamantring också kontrade jag. 

Kontorsdramatiken: The Grudge

Idag när jag kom till jobbet hittade jag en läskig bild på min kontorsstol. Gick runt och frågade de jag brukar skoja med om de lämnat en present till mig men alla var oförstående. Vid lunch fick jag klart för mig att bilden var från japanska skräckfilmen The Grudge och när jag läste sammanfattningen på Wikipedia blev jag lite kallsvettig, kunde inte låta bli att se paralleller till mitt liv. Innan jag gick för dagen bestämde jag mig för att kolla med en sista misstänkt, om än långt ner på listan. Trodde verkligen inte att han skulle skämta så, han är mer typen som (låtsas) knuffa till en när man bär ett fullt vattenglas, men frågade ändå och jo, det var ju han.

 

"Var det inte roligt?" frågade han och såg skuldmedveten ut.

"Nä inte särskilt" svarade jag men faktiskt bara lättad över att det inte var mer än att dåligt skämt.

 

Chefen pratade jag också med, om Strebern, att han tror att det är klappat och klart med ett jobb på vår avdelning. Chefen undrade hur i h-vete han kan tro det för han har verkligen inte sagt något om det och Strebern ska verkligen inte in i teamet. Vi pustar ut. 

 

Det ringer från +31 till mitt privata nummer. Vet att det är ett jobbsamtal, de har väl googlat och bara hittat mitt privata nummer. Jag vägrar svara, lärde mig tidigt i min karriär att inget gott någonsin har kommit från att svara när det ringer någon från Nederländerna. Europas snackigaste folk. (Inga fördomar naturligtvis.)

En stukad Streber

Den lilla kurviga på Ekonomi har haft möte med Strebern och messar mig på Teams: Gu' så kul! Är det du som ska lära upp honom? Jag: *Idel uttrycksfulla frågetecken*

 

Strebern har nöjd berättat för henne att han i princip har kirrat jobb på vår avdelning, att det enda som saknas är att min chef ska få okej på en extra tjänst i budgeten (vilket han frågat om i flera år men alltid fått nej till). Jag blir lite kallsvettig. Pratade ju med chefen om det här senast förra veckan, berättade att Strebern slängt ut krokar åt alla håll och att han inte imponerar ett dugg i sina leveranser. Chefen höll helt med om det och sa Nä, honom vill vi inte ha! Nu blir jag nervös att chefen ändå tar chansen till ett extra par händer, eller så har han sagt till Strebern att det är budgeten det hänger på, skyllt på det. Imorgon ska vi ha avstämning, chefen och jag, behöver ta upp det med honom då. Inte särskilt smart av Strebern att skryta om nytt jobb i förväg, men jag har en känsla av att han gärna vill imponera på den lilla kurviga.

 

Vi har en pågående surdeg, Strebern och jag. Vi har brottats med den i snart två år och varje gång vi trott att vi haft en lösning har det visat sig vara mer komplicerat än någon anat. I slutet av förra veckan skickade Strebern ut ett mejl om att det är ur-akut med leveranser på ett artikelnummer. Streberns nya chef höjde omedelbart tonläget och skrev "det känns som att det inte händer något", samt lade min och sin egen chef som cc. Hon avslutade taktiskt med en jag-rätta-mig-gärna-om-jag-missuppfattat-något-brasklapp. På det stora hela gillar jag henne men bli sur när någon antyder att jag inte skött mitt jobb och kopierar in min chef så jag svarade neutralt att ja, hon har faktiskt missuppfattat på grund av (…) men jag förstår att det är svårt att veta när man kommer utifrån och inte har insyn. Bam. Jag markerade också genom att konstatera att mejltråden bara sväller och sväller så istället för att fortsätta på det spåret bokar jag ett möte där vi kan lösa frågan. Bam-bam. 

 

Bjöd bara in Strebern och en tekniker, min bedömning att det är vi som kan lösa problemet men Strebern vidarebefordrade till sin chef. Som sagt: Högt tonläge. Innan mötet ringde jag till leverantören för att höra om hur vi kan lösa problemet (det som är Streberns jobb att göra) men han är minsta-motståndets-lag. Det visade sig att det inte var något problem alls, hur många vill ni ha? Om Strebern bara tagit upp telefonen och ringt leverantören från första början, istället för att börja skrika om materialbrist och förseningar till kund (och istället för att springa runt och fjäska) hade han sparat sig själv förödmjukelsen. Idag var ingen bra dag för honom. 

De som går före

Ett av våra heliga värdeord är Ansvar.

Det kan betyda så mycket men för mig personligen är en aspekt av ansvar att reflektera över hur det såg ut när jag kom och hur det ser ut när jag går, eller som jag brukat tänka: Det man tar och det man lämnar kvar. Tar mjölken slut pressar jag ihop kartongen och går de knappa tio stegen till återvinningsstationen istället för att lämna den tomma förpackningen på bänken som precis alla andra här gör. För några veckor sedan såg en av damerna som jobbar i köket att jag tog en servett och torkade bort mitt kaffeskvätt. Du är den enda jag sett här som torkar upp efter sig.

 

Receptionisten har uppgivet berättat för mig hur det ser ut i konferensrummet efter ett ledningsgruppsmöte. Äppleskrutt och använda tepåsar direkt bordet när det står en papperskorg precis bakom. Kladd och klet. Det finns en vagn i rummet där de hade kunnat ställa sin disk, om inte annat för att visa att de inte är sådana som bara reser sig och går, men det är det ingen som gör. Receptionisten kommer ju och städar efter dem, så varför skulle de?

Kontorsdramatiken: Lucia Edition

HR-avdelningen, de som mobbar receptionisten, åtminstone ägnar sig åt lite hederliga gamla härskartekniker gentemot henne, de kallar sig inte HR utan "People & Culture". Visst serru. Nu är de ute på tunn is eftersom de bestämt att i år blir det ingen skolklass som ska gå luciatåg, utan det ska de själva göra, tillsammans med Ekonomiavdelningen. Tre personer av sex på Ekonomi sa omedelbart att de vägrar vara med, övriga är motvilliga. Den Lilla Kurviga var först rätt taggad men eftersom P&C redan bestämt allt och inte är mottagliga för övriga förslag eller egna initiativ blev hon snart av-taggad.

 

Den enda på ekonomi som verkar relativt tillfreds är CFOn. Han var nämligen snabb på att paxa luciarollen, till P&C-kvinnornas missnöje. Enligt uppgift har det framförts flera propåer om att någon av dem ska vara lucia istället, men han är benhård. Paxat är paxat. Själv känner jag att om luciatåget består av fyra P&C-kvinnor och en luciaklädd man sitter jag hellre kvar på min plats och jobbar.

 

Utöver Luciagate gör de sitt bästa för att bygga en värdeordssekt. Fyra ord som betyder allt och inget. Tanken är väl god och så, men värdeorden blir rätt tandlösa när inte en människa förstår hur det påverkar deras vardag, eller när ingen i ledningen föregår med gott exempel. P&C-chefen verkar tro att om man pratar tillräckligt länge tillräckligt ofta om stark företagskultur får man en stark företagskultur automatiskt och upprepar man värdeorden kommer folk till slut att bli frälsta.

 

Senaste påhittet är en pepparkakshustävling mellan avdelningarna. Trevligt! Men! Pepparkaksbyggena ska SPEGLA VÅRA VÄRDEORD! Och den traditionsenliga julhälsningen som varje avdelning spelar in och visas för hela företaget på årets sista månadsinfo, den ska också SPEGLA VÅRA VÄRDEORD. Som en icke-namngiven källa sa: Den lilla, lilla inspiration och kreativitet man möjligen lyckades uppbåda inför den uppgiften tidigare är ju stendöd nu.

 

Som teamets kreative chef är jag ansvarig för julhälsningen. I år blir det en lökig, inställsam och framförallt ironisk skapelse. En AI-genererad Last Christmas-refräng med modifierad text som soundtrack till vår tolkning av musikvideon. Minus George Michaels blonderade toppar, då'rå. Kommer bli succé.

Tillit x 2

Seglaren bekräftade att han sett mig i lördags och bestämt sig för att avbryta. Så långt allt väl. På minussidan: Han är inte kommunikativ om sådant. Jag känner att jag kan berätta för honom om allt, han blir inte trött eller less eller ger sken av att tycka att jag är jobbig, men det är en relativ envägskommunikation. Inga eller få följdfrågor, inte mycket till reaktion. Här jämför jag med Äventyret som lade hela sin själ i att förstå och reda ut något som hänt. Han gav sig inte förrän jag vänt ut och in på mig själv, även om jag var initialt motvillig och trodde att jag inte ville prata om det.

 

Det här med att en persons bästa sida också ofta är en persons sämsta sida. Det jag uppskattar med Seglaren är ju att han är okomplicerad och inte krånglar till det, men det är också det jag (ibland) uppskattar minst med honom, som med just detta.

 

Lite funderar jag på om det kan vara en tillitsfråga från hans sida.
När jag säger Jag litar på dig svarar han Och jag litar på dig, alltid med en allvarlig underton som antyder att den tilliten inte är någon självklarhet. Om han blev anklagad för något skulle han bli av med jobbet, jag tror att det är den sortens tillit han syftar på. Drar han sig för att kommunicera skriftligt av den anledningen? En kort stund i lördags begick han ett övergrepp, om än utan uppsåt och jag håller det inte emot honom, "den som ger sig in i leken" osv, han avbröt så fort han förstod, men kontrasten mellan hur han och Äventyret reagerar på motsvarande typ av händelse skaver lite hos mig, betydligt mer än händelsen i sig. 

Åtta timmar Seglare

Det här att jag alltid sover så illa efter Seglaren, liksom jag alltid gjorde efter Äventyret, det är som att allt behöver falla på plats. Mellan sömn och vaket lyfter min hjärna fram sådant jag inte tänkte så mycket på i stunden, loopar det, sätter ljuset på från olika håll för att hitta en spricka. Det är alltid något jag behöver kommunicera med honom om efteråt. Idag, efter åtta intensiva timmar igår, vill jag veta om han såg mig i en mycket utsatt, utmanande situation. Allt gick bra men jag behöver veta om det gick bra för att han hade koll och styrde åt rätt håll, eller om det bara var tur. 

Det är inte första gången jag ställer den frågan och hittills har han alltid fått mig lugn i att han haft koll. När han förklarar för mig vad han sett, hur han läst mig, berättar för mig vilka tecken jag gjort, hur han reagerat på dem. Att jag knöt händerna hårt, hur jag lät eller rörde huvudet, sådant jag inte gör med flit men jag känner igen när han säger det och det gör mig lugn. Jag har, från första gången vi sågs, varit trygg med att han aldrig skulle göra mig illa, med flit eller av nonchalans, men nu är jag också betydligt tryggare i att han läser mig, lär sig mina tecken. En högre nivå av tillit. 

Det var nog likadant med Äventyret, ända till slutet. Jag slutade aldrig ställa den frågan till honom, slutade aldrig be om den bekräftelsen. Såg du mig? Hade du koll? Jag kommer antagligen aldrig sluta ställa den frågan till Seglaren heller men om man nu, så här i goda vänners lag, skulle jämföra så är Seglaren mer försiktig. Äventyret gick för långt ibland, kunde ha något för stor tilltro till sig själv. Vi pratade alltid om det efteråt, han sa förlåt och tog reservationslöst hela ansvaret om det var något som skavde hos mig. Seglaren upplever jag som mer riskmedveten även i stunden, mer noga att inte göra fel. Jag tror att det kommer bli färre sådana samtal med honom.