Idag när jag kom till jobbet hittade jag en läskig bild på min kontorsstol. Gick runt och frågade de jag brukar skoja med om de lämnat en present till mig men alla var oförstående. Vid lunch fick jag klart för mig att bilden var från japanska skräckfilmen The Grudge och när jag läste sammanfattningen på Wikipedia blev jag lite kallsvettig, kunde inte låta bli att se paralleller till mitt liv. Innan jag gick för dagen bestämde jag mig för att kolla med en sista misstänkt, om än långt ner på listan. Trodde verkligen inte att han skulle skämta så, han är mer typen som (låtsas) knuffa till en när man bär ett fullt vattenglas, men frågade ändå och jo, det var ju han.
"Var det inte roligt?" frågade han och såg skuldmedveten ut.
"Nä inte särskilt" svarade jag men faktiskt bara lättad över att det inte var mer än att dåligt skämt.
Chefen pratade jag också med, om Strebern, att han tror att det är klappat och klart med ett jobb på vår avdelning. Chefen undrade hur i h-vete han kan tro det för han har verkligen inte sagt något om det och Strebern ska verkligen inte in i teamet. Vi pustar ut.
Det ringer från +31 till mitt privata nummer. Vet att det är ett jobbsamtal, de har väl googlat och bara hittat mitt privata nummer. Jag vägrar svara, lärde mig tidigt i min karriär att inget gott någonsin har kommit från att svara när det ringer någon från Nederländerna. Europas snackigaste folk. (Inga fördomar naturligtvis.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar