Från det ena till det andra

Infon i torsdags var egentligen ingen skräll, visade det sig. Åtminstone inget jag inte redan kände till men så hade jag fått lite förhandsinfo från chefen också, eftersom vi ska få en ny kollega i teamet och han kommer ta över vissa grejer som jag jobbar med så att jag kan fokusera på annat. Nöjd och glad med det, enbart positivt för min del. På hela taget var det som att alla – nästan – drog ett djupt andetag, hade planerat för en hjärndöd torsdagseftermiddag (Marie, jag och Namne gick på AW - Anna hade förhinder och Junior vabbade). På fredagen god stämning, alla hade liksom startat om. Alla utom Anna. Hon hade långt infon kom pratat om att hon hade en dålig magkänsla, att det här inte skulle bli bra och det blev inte bättre i torsdags. På det uppföljande mötet som vår chef föredömligt nog kallade till var det uppenbart att hon inte var nöjd fast hon inte sa det rakt ut. Efter det mötet mumlade hon några uppgivet, packade ihop sina grejer och sa Jag kommer nog inte imorgon.

 

Dagen efter skrev jag till chefen att han nog borde prata med Anna och försöka fånga upp henne för sådant kommer han inte på själv. Svårt att veta om man ska lägga sig i eller inte, men bestämde mig för att det ändå var motiverat att ge chefen en puff i rätt riktning, om det gör att Anna mår bättre och chefen tog det på rätt sätt, guschelov.

 

Den här veckan har det varit riktigt illa. Anna säger knappt hej, stänger in sig på sitt kontor och vid lunchen är hon helt tyst, stirrar bara rakt ut i luften, reser sig så snart hon ätit färdigt. Både chefen och Marie sa bakom stängd dörr att hon pratat om att jag visste om förändringen, som att hon hängt upp sig på det. Nu har jag en känsla av att hon är arg på mig för att jag inte sa något men det hade varit fel av mig att säga något när jag lovat chefen att vara tyst. Jag vet ju att Anna liksom jag anser att viss information måste komma från rätt håll. Det finns saker man kan tissla och tassla om, men det finns också sådant man absolut håller tyst om och själv känner jag att den gränsen går när någon uppenbart berättar något i förtroende, specifikt för mig. Det är i alla fall dränerande att någon som man annars har en nära relation till nu är som förbytt. Jag skickade en chat till henne, frågade hur hon mår och skrev att om hon vill prata är hon välkommen men det har hon varken läst eller (obviously) svarat på.

 

Det har varit lite för mycket senaste veckan. En näckande pappa, Äventyret och så Annas svarta-hål-energi. Stunder som dessa blir jag medveten om hur mycket jag uppskattar Make. Jag måste bli bättre på att komma ihåg- och visa det, oftare. 

Visa mig ett problem som inte går att lösa med ett välriktat bazooka-skott

Igår skulle jag ha ett nytt pass med PT:n men i samma ögonblick jag steg in i styrketräningsavdelningen på gymmet såg jag Äventyret. Han såg inte mig, var fullt upptagen med bänkpress men jag vände på en femöring och kände paniken byggas upp. Ringde PTn och bad honom möta mig i receptionen, vi gick ut på parkeringen, bakom ett hörn och jag kunde nästan inte prata men fick fram det väsentliga. Kände mig så dum, typiskt att man ska känna sig dum. Så nej, det gick inte och jag behöver byta gym igen, kommer inte kunna gå tillbaka dit. Bara det gör mig arg och ledsen och jag känner mig svag som inte står upp för mig själv och mitt utrymme men kan heller inte göra våld på mig själv, när jag känner som jag gör.

 

Så förra helgen var Äventyret arg igen och jag begick misstaget att svara honom, några sms fram och tillbaka som slutade förra söndagen med att jag skrev att han borde söka professionell hjälp. Det gick fem dagar, sedan fick jag ett långt sms med innebörden att jag behövde ”lugna ner (min) ton!”, samt en rant på det vanliga temat, jag är en falsk självisk människa som flyr från mina känslor och inte begriper vilka som egentligen vill mig väl. Det lät jag bli att svara på och har nu bestämt mig en gång för alla att inte svara honom öht för mina reaktioner ger honom näring, oavsett hur jag reagerar. En del av mig har nog fortsatt tro att det ska gå att resonera med honom, att om jag bara säger rätt sak kommer han att begripa och sluta men nej, det kommer inte hända.

 

När jag lämnat gymmet ville jag inte åka hem innan jag lugnat mig så jag parkerade en bit bort och frågade Seglaren om jag kunde ringa honom en kortis.
Han hörde att jag var ledsen och vi pratade en stund. Det känns bra att prata med honom, han är utomstående men insatt, förstående och stöttande men blir inte upprörd. Han sa att han tidigare i livet alltid försökt lösa sina kvinnors problem men insett att det ofta inte är vad de vill och att det här problemet kan han inte lösa åt mig, ens om jag skulle vilja.

Jag sa att nej, det finns inget han kan göra för att lösa det.
Såvida du inte kan få tag på en bazooka.

”Tja, det finns ju på jobbet, jag kanske kan låna hem tjänstebazookan någon helg” sa han och det fnisset behövde jag.

”Du måste säkert betala förmånsskatt om du ska använda den privat” sa jag.

Ja, sa han. ”Och så blir bonden här intill orolig för sina kor om jag har en bazooka hemma. Det förstår man ju.”

 

Så det där med granatkastare (eller vad en bazooka nu är) strök vi från listan på möjliga lösningar även att det i princip är ett lockande alternativ.

Seglar-söndag

Det blev ännu en söndag i skogen hos Seglaren. Lite för sen i starten, behövde göra några stopp på vägen, ladda bilen, lunch hos honom och plötsligt var klockan efter halv två. Jag hade frågat om det var okej att göra som tidigare, att jag anländer ’civil’. Han uppskattar terminologin och jag gillar känslan att både anlända och lämna som den jag är i verkliga världen. Den jag är med honom existerar bara där.  

Sminket, den mörka ögonskuggan och ny vattenfast eyeliner som ändå skulle visa sig inte riktigt hålla måttet. Håret i stram fläta. Visst är det en uniform. Han såg mig några sekunder innan jag såg honom eftersom han placerat sig i en fåtölj i ett rum jag glömmer bort men varifrån han såg mig så snart jag klivit ut från badrummet. Den blicken kommer jag kunna leva på ett tag, liksom pirret i magen när han reste sig och kom emot mig. Inte så att jag blir rädd, men instinktivt backar jag ändå några minimala steg. Hans storlek tar fortfarande andan ur mig, precis allt med honom är stort.

 

Timmar senare öppnar vi sovrumsfönstret och släpper in frisk luft, ligger nära varandra men inte tätt. Mitt huvud på hans ben, mina fingertoppar rör sig slött från hans bröstkorg ner mot hans ljumskar och upp igen. Hans fingertoppar lika lätt i min svank, över min höft och rumpa. Svetten får självtorka och utanför ett lätt regn. Ingen av oss känner någonsin behov av att tynga de där stunderna med ord och uppskattar varandra för det. Inga verbala ömhetsbetygelser, inga klibbiga uttalanden med förväntan på bekräftande respons. Jag vet att han njuter och mår bra, han vet att jag njuter och mår bra. Inget behöver sägas.

Sommarkompis X2

Det föll sig så att båda barnen blev inbjudna till nya kompisar kl 14 idag. Eftersom vi har två bilar tog Make Son till hans nya kompis och jag tog Lill till hennes nya kompis. 

Drygt två timmar senare sammanstrålade Make och jag hemma. Han helt lyrisk över familjen han träffat, massor av gemensamma beröringspunkter, en hel musikstudio i källaren och jättetrevliga föräldrar. 

Jag å min sida stannade med Lill lika länge men inte för att kompisens ensamstående pappa var så trevlig utan snarare för att jag hade en konstig känsla och drog mig för att lämna Lill där. Det var något med hur han petade på Lills axel, insisterade på att hon skulle bada i deras pool, att han sa att han också tänkte bada och jag kände att jag inte ville ha den mannen i samma pool som min dotter men Lill badade bara snabbt medan jag dröjde mig kvar, klättrade runt, hängde över kanten och jag försökte följa hans blir genom solglasögonen, bakom mina egna, såg konturerna av hans ögon genom de tonade glasen, fick en känsla av att han följde henne med blicken men var inte säker. 

Jag har alltid fått en dålig känsla när någon varit för ’på’ med barnen. Den där killen som sökte ett barnvaktsjobb hos oss innan au pair-tiden, han lät alldeles för angelägen, jag fick en dålig känsla och sa bestämt nej. Skolans vaktmästare som lät rent bedjande när han föreslog att han skulle ta med Son ner till gympasalen för att leta efter försvunna glasögon. En dålig magkänsla, jag sa nej, jag går dit själv. Och jag gillar inte när en vuxen man ivrigt försöker övertala Lill till att bada i en pool han själv tänker hoppa ner i.

Kanske var det något annat jag uppfattade. Hans prat om sitt ex ”isdrottningen”, att han frågade flera gånger om inte jag ville bada (jag hade uppenbart inga badkläder med och sa bestämt nej, skulle aldrig komma på tanken att hoppa i en pool med en främmande man), att han gjorde en stor affär av hur fantastiskt han mår efter 10 månaders månader som separerad men gav intryck av att vara allt annat än i balans, hans over-sharing och i förbigående nämnde en tjejkompis som alltid varit ”jävligt sugen”.

Jag lämnade Lill färdigbadad och påklädd i den nya kompisens rum, tog med hennes baddräkt därifrån och sa till henne att ringa mig omedelbart om hon ville komma hem. Avtalade med pappan om att vara tillbaka en timma senare, kl 17. Messade honom dessutom 16:55 att vi var på väg så Lill kunde göra sig klar. Make följde med för att hämta och när vi närmade oss såg jag från vägen hur pappan klättrade ur poolen. Backade in bilen på parkeringen, gruset knastrade under däcken. Smällde extra hårt i bildörren. Make gick några steg före och viskade, precis innan det var för sent Vänta här, han är naken! 

Jag stannade till, lät Make gå före. Pappan hade dragit av sig badbrallorna just exakt det ögonblick då han måste ha förväntat sig att jag skulle komma runt hörnet men fick snabbt fram en handduk att ha runt midjan. Han såg riktigt paff ut över att Make var med och det blev jättekonstig stämning, även att Make höll masken som ett proffs.

Lill och den andra tjejen kom jättebra överens, så typiskt att pappan skulle vara så konstig. Den andra tjejen har inte så många vänner på ön, så man hade velat att det skulle vara perfekt. 

Fördomsfredag

En teams-chatt mellan mig och min work-BFF:

 

Hon:

Did you see Carl's answer 

 

Jag:

I did.

What part of "rough estimate from Sales" is it he doesn't understand? 

 

Hon:

(Frustrerad emoji)

 

Jag:

It means literally "If we get 10 percent of this we should be happy".

He should know better.

Hon:

guess Japan is gonna interrogate him

 

Jag:

I'm sure in Japan, "rough estimates from Sales" is probably 100 percent accurate.

If not, sales manager needs to apologize to the whole company and their families.

Bow three times.

 

Hon:

maybe we can just say a rough estimation with the though of customer expansion but the strategy is confidential.

something fluffy like that.

 

Jag:

OMG you are so good with this stuff

 

Hon:

learn it from you

you can "piffa" a bit in the mail

 

Jag:

I'll do the piff

Åskvärme

På lunchen gick vi en promenad runt huset, som vi brukar om det inte är skitväder. Det tar ungefär 20 minuter i maklig takt. Väderappen sa 22 grader men det kändes som minst 25. Torr värme från asfalten och tryckande uppifrån. Det borde bli åska när som helst.

 

Sedan Lill var riktigt liten har vi haft som vår grej att när det åskar sitter vi på vår amerikanska veranda i en korgstol och tittar på regnet, hon i min famn under en filt. Det är något av det bästa vi vet och ibland säger hon att hon hoppas att det ska bli oväder.

 

Det känns också som att ett åskoväder närmar sig här inne. Det drar ihop sig för den stora presentationen av hur organisationen kommer se ut och det är tryckt stämning. Idag slutade en annan av våra bästa kollegor, min namne på Hållbarhet. Inte ett öga torrt. Marie och jag bestämde att vi behöver en AW imorgon för att smälta dagen, oavsett vad informationen blir.  Ja, ovissheten är värst men jag tror att det kommer bli avslaget ändå, när anspänningen släpper. Vi blir ett litet, ytterst handplockat gäng. 

Är det inte helg snart?

Del två i organisationsdramatiken. På torsdag har Operations-chefen, som vi redan vet att vår chef kommer börja rapportera till eftersom han halkar ner ett pinnhål, kallat till en två timmar lång genomgång av nya organisationen, runt 80 deltagare. Vi är alla lite utmattade nu, vill bara veta så att vi kan bottna i det och gå vidare men två timmar måste innebära mycket information, dvs stora förändringar. Chefen verkar också matt. Vi hade möte med honom idag och han utstrålade samma energi som ett punkterat cykeldäck, ungefär som vi andra kände oss.

 

De här automatiska svindyra rullgardinerna som är mer mörkläggade än solskyddande och som går ner i tid och otid så att man sitter som i en jävla grotta tär också på psyket. Idag ställde jag min papperskorg i fönstret, så får jag åtminstone dagsljus från 40-50 centimeters fönsterglipa. Hon som nu är receptionist (igen) var tydligen drivande i den automatiserade lösningen, så att alla fönster skulle se likadana ut utifrån. Hon hade nog föredragit manuella rullgardiner framför en papperskorg som stoppare.

 

Man måste få skoja till ’at, även när det är lite dålig stämning. Därför skriver jag ibland till Den lilla kurviga på Ekonomi när jag har problem med en ’fucktura’. Det tycker jag är roligt. Tror att hon också tycker det. Ett skämt helt i hennes smak. 

 

On the flip side: Jag har efterlyst kompisar åt barnen på ön. Sommarkompisar är ju något speciellt. Det roliga är att jag fått ett mycket större gensvar än jag förväntat mig, fler familjer som är i samma situation som vi men även några bofasta som glatt svarar att deras barn är i samma ålder och har liknande intressen. Det här kan bli riktigt bra och vem vet, kanske även mamman och pappan får ett par sommarkompisar på köpet!