Bonusfamiljen

Man gnäller men fasen vad bra jag har det egentligen. Vet inte varför jag fastnat i ett sådant gnäll-träsk, att jag bara ser det negativa. Jag ärnog inte helt i balans, det är nog det. Jag brukar ju inte vara såhär, är det något som varit utmärkande för min och Makes relation har varit att vi inte tar varandra för givna och att vi så på djupet uppskattat varandra. Något har skiftat i den balansen hos mig och jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är jag i en lågintensiv existentiell relationskris med mig själv? Hoppas det går över snart för jag gillar inte att gnälla och vara snarstucken. Det klär mig inte. 

Idag är jag som sagt på kontoret, är det ungefär en dag i veckan, och på lunchen gick jag bort till shoppingcentret som ligger ca 5 minuters promenad bort. Jag är stammis på salladsbaren där. Medan jag sitter och äter min sallad ringer Make och ganska snabbt har vi konstaterat att vi sitter på samma jäkla salladsbar och äter, men skymda för varandra av en liten mellanvägg*. Jag går över till honom och Son (som är lite sniffig men URSÄKTA ALLA CORONARÄDDA han fick ändå äta lunch ute) och jag kände mig så glad över att se dem, få den där lilla bonusstunden med dem och så glad över att jag blev glad. Pussa Make och hålla hand under bordet. Det är så jag borde känna hela tiden. Att han och jag är ett urstarkt team, att även om vissa bitar i vår relation saknas så är det starka ändå tillräckligt starkt för att leva lyckliga ihop för alltid. Vi har ju så mycket vi ska göra ihop. Jag saknar den där känslan jag alltid hade förut, att vårt liv är en resa, att vi båda är förväntansfulla över vad resten av vårt gemensamma liv har i sitt sköte. 

Ibland känner jag så fortfarande, men inte i samma omfattning som fram tills i somras. Varje gång jag tänker på hur bra och fin han är smyger det sig in ett men, biten som saknas, och jag förmår inte bedöma hur jag värderar den. Är den överkomlig, kanske till och med närmast obetydlig, eller en dealbreaker på sikt? Jag vet inte men bara att jag funderar på det blir en kil mellan mig själv och mina känslor. Är vår relation livskraftig, eller fungerar den för att den är så väl bandagerad? Var händer när bandaget trillar av? Alla bandage trillar av till slut. 

Den oförstående hustrun

Är jag, nu när jag har mer på jobbet. En nackdel med att jag dragit ett tyngre lass "hemma" sedan Make började plugga och även i våras när jag hade mindre på jobbet och därför tog ut lite föräldraledigt, är att han vant sig vid att jag gör mer, att jag kan prioritera ner mitt jobb utan att det gör så mycket. 

Om han behöver vabba någon dag nu är det suck och stön och åh så jobbigt och jag har så mycket att göra och pust och fasen att dina föräldrar inte är hemma så de kan hjälpa till. Då surnar jag till och säger att ja, det är åt helvete det här med att det inte räcker med att skaffa barn, man måste ta hand om dom också!

Jag tror det är en (undermedveten) strategi från hans sida, något som funkat tidigare, när han suckat och stönat har jag påtagligt ofta sagt Nämen jag kan vabba idag, jag har inget särskilt ändå. Nu gör jag inte det längre för jag har för jävla mycket att göra. Idag hade jag bestämt mig för att ta min dag på kontoret så jag steg upp tidigt, tvättade håret, tog på klänning, sminkade mig och då visade det sig att Son är snuvig. När Make inte har några möten idag tyckte jag att bra, då går jag till jobbet så kan du göra det imorgon. Dessutom går det utmärkt att jobba när Son är hemma, han är nästan helt självgående. 

Jag har inget emot att vara den förstående hustrun, i framtiden, när jag är advokathustru (som vi brukar skämta om), när vi får utdelning som motsvarar min nuvarande årslön och kanske lite (eller mycket) pengar från annat håll. Då har jag mer än gärna något hobbyjobb som tillåter att jag sätter det privata först men nu funkar inte det. Sitter man med fan i båten får man helt enkelt ro. 

Måndagen efter söndagen

En sådan måndag man (faktiskt?) inte längtade till. Helgen var skön och vi gick ur den med mer energi än vad vi gick in med. Det är verkligen inte någon giver. 

Jag hade ledigt från att vara fru och mamma fredag em-kväll. Det var så skönt att byta sammanhang, vara någon annan eller kanske snarare få vara den jag egentligen är. Jag behöver verkligen de där andningshålen, så tacksam att jag får dem. Jag blir så mycket bättre på grund av dem. Alla mår bättre. Jag kramar Make hårdare än vanligt när jag kommer hem, är mer tålmodig med barnen, tillfreds och lycklig.

Men trött. Fysiskt trött. Så trött att jag kom hem flera timmar "för tidigt". Det gjorde inget. Det går fler tåg. Det var skönt att hinna vara lite med Make, vi drack t o m  glögg innan vi somnade i rimlig tid och sedan var resten av helgen riktigt mysig och vilsam. Vi lyckades hålla ordning i huset p g a middagsgäster i lördags och i söndags kom Makes höggravida kollega för att hämta skötbordet. Plockade lite trattkantareller. Barnen var hos mormor och morfar, som även lovat bjuda på middag, så vi hade flera timmar ledigt. Jag låg i badet mitt på ljusa da'n, lyssnade på regnet som trummade mot takfönstret och läste bok. Inga (akuta) måsten och sedan åka till mina föräldrar där maten redan var klar och vinet serverat. Wow. 

Desto segare idag. Noll motivation för att jobba fast jag egentligen har tusen saker att göra. Känner mig lite frusen. Hade helst lagt mig i badet med en bok igen, eller halvslumrat i vattnet. Funderar på att göra kroppkakor ikväll, på svampen jag plockade igår. Kommer sluta tidigare p g a ska ta med Lilltjomp på treårskontroll. Få se om hon går med på att bli mätt den här gången, förra gången totalvägrade hon. 

Sträck upp dig!

 Det är inte ofta jag tänker alltför mycket kring vad jag har på mig. Inte för att jag inte bryr mig, det är nog mer att jag är så pass jordad i vad jag passar och trivs i att det sällan kräver djupare analys. Jag är oftare över- än underklädd. Typ, alltid, faktiskt. Det är lite min grej. Min ambition är att ligga ett hack över omgivningen när det kommer till outfit. Jobbar man på fabrik är snyggbyxor istället för jeans, alternativt kjol/kläning att vara ett hack upp från nästan alla andra. 

Klänning är mitt powerplagg. Älskar klänningar men även där är jag tämligen fixed på vad jag trivs och passar i. Midja och längd är viktigt. Klänningen måste ha midja på rätt ställe och längden ska vara exakt knälång. Vet inte hur många klänningar Make kommit hem med som jag ratat bara efter en blick eftersom jag ser att den är lite för lång. Tre centimeter nedanför knät får man taxben av. Det är inte bara jag. Ursäkta alla som känner sig tampade på tårna nu, men ingen har något att vinna på vadlångt. Råkade säga det till min syster, vid tillfället iklädd vadlång kjol, en gång. Hon uppskattade inte det. Byxor är en annan femma. Smala byxor som slutar lite ovanför fotknölen: Två tummar upp. 

Kjol som slutar tre centimeter ovanför knät gör mig istället obekväm, särskilt om det är en smal modell. Vidare kjol funkar i lite kortare, eller t o m kort, men då med tjocka strumbyxor under. På hela taget tänker jag att om man bara stärcker upp sig som fan kommer man undan med det mesta. Antagligen även vadlångt, om man nu av någon outgrundlig anledning bestämt sig för den saken. 

Idag ska jag äta lunch med kompisen vars pappa omkom för en dryg månad sedan. När jag såg mig i spegeln för en stund sedan var faktiskt första gången på länge som jag spontant tänkte Kan jag ha det här? Smala smårutiga stretchbyxor i svartvitt och en svart tröja med stor vit spetskrage. Jag ser lite ut som en clown? Men så tänker jag på det där med att sträcka upp sig och bestämmer mig för att toppa med rött läppstift och klackar. Åll in! Så känner jag honom så väl att jag vet att han kommer säga "Du ser ut som en clown" om jag nu gör det. Time will tell. 

Nästa generation

Idag var Make och jag på "lära-känna-samtal" med Sons lärare. En halvtimma hade vi med henne och den gick fort, som tiden gör när man pratar om sitt barn. 

Vi pratade en stor del av tiden om klimatet i gruppen och samtalet gled in på skitungen Gabriel, mycket eftersom Make ringde Fklassen i våras och bad att de inte skulle placera Son och Gabriel i samma grupp. Det blev ändå så att de kom i samma grupp, av fullt acceptabla anledningar, och fröken sa att det tog några veckor men nu förstår hon precis varför vi önskade som vi gjorde, för Son och Gabriel är verkligen inte bra för varandra. Mellan raderna: Gabriel är inte bra för Son. Hon var faktiskt inte ens mellan raderna kring det, hon sa det rakt ut. Hon lovade att de inte kommer hamna i samma grupp när de delar upp barnen igen om några veckor, och därmed inte heller i samma klass resten av låg-/mellanstadiet. Skönt!

(Senare ikväll berättade Son att Gabriel ger honom olika "order" och en hade varit att gå fram till en annan kille och kalla honom rövhål. Son hade inte gjort det. Han hade gått fram till killen och sagt Jag älskar dig istället.)

Annars hade fröken så mycket fint att säga om Son. Han ligger långt fram med allt. Han är nyfiken, vill verkligen lära sig om nya saker men inte alltid på givna villkor. Jättebra på att läsa och skriva. Pratar inför hela gruppen och "jätteduktig på att sjunga". Han är som jag, han är grym på att memorera låttexter, men Make, som är självutnämnd musikexpert har sedan länge dömt ut Sons sångröst (liksom min). Jag tycker det skär i öronen när Make sjunger* (vilket han gör, ofta, gärna och med ett enormt självförtroende). Kanske kan man vara musikalisk, kunna träffa rätt toner och så, utan att för den sakens skull ha en behaglig sångröst? Vet inte.

Nåja. Här om dagen hade en annan fröken överhört när Son fick frågan från en kompis vad han ska bli när han blir stor och Son hade svarat Jurist! Det har han hållit fast vid länge, för han säger att han vill jobba med pappa när han blir stor. A'll åsso bli ulist! säger naturligtvis lillasyster då. Nej precis, inte ett öga torrt. 

De små underbara barnen, ändå. Fan va jobbiga de är emellanåt men fan vad olidligt livet varit utan dem. 

* Sjunger och sjunger. Make är hundra procent okapabel att memorera ens några rader i vilken låt som helst. I bästa fall kan han en del av refrängen men det hindrar honom inte från att sjunga den refrängen gång på gång på gång på gång och med precis lika stort självförtroende fylla i alla saknade bitar med ett sorts ända-från-tårna-nynnande. 

Våldsfantasierna

 I lördags var Lilltjompan och jag på Maxi och handlade. Jag blev vittne till en liten incident där ett par höll på att, av misstag, köra på två kvinnor med sjal om håret (lär mig aldrig vad som heter vad). Jag stod snett bakom han som körde vagnen men såg hans blick speglas i deras blick när de passerade varandra, hela hans stora kropp utstrålade JAG HATAR ER. 

De gick vidare och jag några meter bakom. Så säger hans fru med hög röst: Haha! Du borde kört över dom!

 Mitt raseri. Först tänkte jag att jag tar sats med min kundvagn och kör rakt in i henne och sagt Jag tänkte bara att jag borde köra över dig. Jag var faktiskt på väg, men ja, tog väl mitt förnuft till fånga. Och att springa förbi dem, vända och se dem i ögonen och säga Sådär säger man faktiskt inte! kändes liksom... nej. 

Så  jag sa inget och jag gjorde inget men fantiserade om våld och skadegörelse och förolämpningar resten av handlingsturen. Och närapå resten av helgen för den delen också. Annars brukar jag finna mig snabbt och vara bra på väl avvägda come-backs men när folk är så dumma i huvudet slår det slint för mig. Jag vill bara placera en effektiv armbåge i ansiktet på dem. Jag intalade mig att jag undvek konflikt för lilltjomps skull, hon hade blivit livrädd, lilla gumman. Men vad jag antagligen borde ha gjort var att uttala någon sorts stöd för tjejerna. Typ sagt högt Vilken jävla idiot! och hoppas att de hört. 

Vad hade ni gjort?

Relationerna, del 62

 Fortsatta humörsvängningar. Mest Make som råkar illa ut. När jag är på dåligt humör drömmer jag om att vara själv, bo själv. Jag plockar efter honom, blir irriterad och börjar fundera över vad jag egentligen får ut av det här. Väger det ena mot varandra, som ett tjänsteutbyte. Hur beroende är jag av honom? Hur beroende är han av mig? Kommer fram till att han, på ett praktiskt plan, behöver mig mer än jag behöver honom. 

Det är spiral-PMS. Så kommer den fjuttiga "mensen", bara en skugga på toapappret och så känns allt nästan bra igen - så bra man kan förvänta sig i vår inte helt romantiska tillvaro som känns väldigt lite räkmacka och väldigt mycket illa managerad cirkus/djurpark. Samtidigt faller relationer runt oss som korthus. Föräldrar på dagis som separerar, en av Makes kompisar hörde av sig igår och berättade att de flyttade isär i somras. Deppigt varannanveckaliv, inte alls så ljuvligt som jag kan föreställa mig när jag för tjugotolfte gången samma vecka tar en tom livsmedelsförpackning som Make lämnat framme på köksbänken* och trycker ner den i återvinningen så argt jag kan. Istället  kramas man lite extra och håller handen, mer orkar man inte, tills man somnar, glad för det man har. 

* Han är inte slarvig. Han är extremt ordningsam men han hann bara inte just nu. Det blev inte av. Han skulle ha gjort det senare, om inte jag nu råkat hinna före. Ibland är tydligen "senare" typ efter tre dagar. Han skulle ta väldigt illa vid sig om man antydde att han inte håller ordning omkring sig.