Den oförstående hustrun

Är jag, nu när jag har mer på jobbet. En nackdel med att jag dragit ett tyngre lass "hemma" sedan Make började plugga och även i våras när jag hade mindre på jobbet och därför tog ut lite föräldraledigt, är att han vant sig vid att jag gör mer, att jag kan prioritera ner mitt jobb utan att det gör så mycket. 

Om han behöver vabba någon dag nu är det suck och stön och åh så jobbigt och jag har så mycket att göra och pust och fasen att dina föräldrar inte är hemma så de kan hjälpa till. Då surnar jag till och säger att ja, det är åt helvete det här med att det inte räcker med att skaffa barn, man måste ta hand om dom också!

Jag tror det är en (undermedveten) strategi från hans sida, något som funkat tidigare, när han suckat och stönat har jag påtagligt ofta sagt Nämen jag kan vabba idag, jag har inget särskilt ändå. Nu gör jag inte det längre för jag har för jävla mycket att göra. Idag hade jag bestämt mig för att ta min dag på kontoret så jag steg upp tidigt, tvättade håret, tog på klänning, sminkade mig och då visade det sig att Son är snuvig. När Make inte har några möten idag tyckte jag att bra, då går jag till jobbet så kan du göra det imorgon. Dessutom går det utmärkt att jobba när Son är hemma, han är nästan helt självgående. 

Jag har inget emot att vara den förstående hustrun, i framtiden, när jag är advokathustru (som vi brukar skämta om), när vi får utdelning som motsvarar min nuvarande årslön och kanske lite (eller mycket) pengar från annat håll. Då har jag mer än gärna något hobbyjobb som tillåter att jag sätter det privata först men nu funkar inte det. Sitter man med fan i båten får man helt enkelt ro.