Fortsatta humörsvängningar. Mest Make som råkar illa ut. När jag är på dåligt humör drömmer jag om att vara själv, bo själv. Jag plockar efter honom, blir irriterad och börjar fundera över vad jag egentligen får ut av det här. Väger det ena mot varandra, som ett tjänsteutbyte. Hur beroende är jag av honom? Hur beroende är han av mig? Kommer fram till att han, på ett praktiskt plan, behöver mig mer än jag behöver honom.
Det är spiral-PMS. Så kommer den fjuttiga "mensen", bara en skugga på toapappret och så känns allt nästan bra igen - så bra man kan förvänta sig i vår inte helt romantiska tillvaro som känns väldigt lite räkmacka och väldigt mycket illa managerad cirkus/djurpark. Samtidigt faller relationer runt oss som korthus. Föräldrar på dagis som separerar, en av Makes kompisar hörde av sig igår och berättade att de flyttade isär i somras. Deppigt varannanveckaliv, inte alls så ljuvligt som jag kan föreställa mig när jag för tjugotolfte gången samma vecka tar en tom livsmedelsförpackning som Make lämnat framme på köksbänken* och trycker ner den i återvinningen så argt jag kan. Istället kramas man lite extra och håller handen, mer orkar man inte, tills man somnar, glad för det man har.
* Han är inte slarvig. Han är extremt ordningsam men han hann bara inte just nu. Det blev inte av. Han skulle ha gjort det senare, om inte jag nu råkat hinna före. Ibland är tydligen "senare" typ efter tre dagar. Han skulle ta väldigt illa vid sig om man antydde att han inte håller ordning omkring sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar