Man gnäller men fasen vad bra jag har det egentligen. Vet inte varför jag fastnat i ett sådant gnäll-träsk, att jag bara ser det negativa. Jag ärnog inte helt i balans, det är nog det. Jag brukar ju inte vara såhär, är det något som varit utmärkande för min och Makes relation har varit att vi inte tar varandra för givna och att vi så på djupet uppskattat varandra. Något har skiftat i den balansen hos mig och jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är jag i en lågintensiv existentiell relationskris med mig själv? Hoppas det går över snart för jag gillar inte att gnälla och vara snarstucken. Det klär mig inte.
Idag är jag som sagt på kontoret, är det ungefär en dag i veckan, och på lunchen gick jag bort till shoppingcentret som ligger ca 5 minuters promenad bort. Jag är stammis på salladsbaren där. Medan jag sitter och äter min sallad ringer Make och ganska snabbt har vi konstaterat att vi sitter på samma jäkla salladsbar och äter, men skymda för varandra av en liten mellanvägg*. Jag går över till honom och Son (som är lite sniffig men URSÄKTA ALLA CORONARÄDDA han fick ändå äta lunch ute) och jag kände mig så glad över att se dem, få den där lilla bonusstunden med dem och så glad över att jag blev glad. Pussa Make och hålla hand under bordet. Det är så jag borde känna hela tiden. Att han och jag är ett urstarkt team, att även om vissa bitar i vår relation saknas så är det starka ändå tillräckligt starkt för att leva lyckliga ihop för alltid. Vi har ju så mycket vi ska göra ihop. Jag saknar den där känslan jag alltid hade förut, att vårt liv är en resa, att vi båda är förväntansfulla över vad resten av vårt gemensamma liv har i sitt sköte.
Idag är jag som sagt på kontoret, är det ungefär en dag i veckan, och på lunchen gick jag bort till shoppingcentret som ligger ca 5 minuters promenad bort. Jag är stammis på salladsbaren där. Medan jag sitter och äter min sallad ringer Make och ganska snabbt har vi konstaterat att vi sitter på samma jäkla salladsbar och äter, men skymda för varandra av en liten mellanvägg*. Jag går över till honom och Son (som är lite sniffig men URSÄKTA ALLA CORONARÄDDA han fick ändå äta lunch ute) och jag kände mig så glad över att se dem, få den där lilla bonusstunden med dem och så glad över att jag blev glad. Pussa Make och hålla hand under bordet. Det är så jag borde känna hela tiden. Att han och jag är ett urstarkt team, att även om vissa bitar i vår relation saknas så är det starka ändå tillräckligt starkt för att leva lyckliga ihop för alltid. Vi har ju så mycket vi ska göra ihop. Jag saknar den där känslan jag alltid hade förut, att vårt liv är en resa, att vi båda är förväntansfulla över vad resten av vårt gemensamma liv har i sitt sköte.
Ibland känner jag så fortfarande, men inte i samma omfattning som fram tills i somras. Varje gång jag tänker på hur bra och fin han är smyger det sig in ett men, biten som saknas, och jag förmår inte bedöma hur jag värderar den. Är den överkomlig, kanske till och med närmast obetydlig, eller en dealbreaker på sikt? Jag vet inte men bara att jag funderar på det blir en kil mellan mig själv och mina känslor. Är vår relation livskraftig, eller fungerar den för att den är så väl bandagerad? Var händer när bandaget trillar av? Alla bandage trillar av till slut.
2 kommentarer:
Vad är det som fattas då? Eller det kanske du inte vill berätta, men det finns ju sånt som är superviktigt och sånt man kan stå ut med för att så mycket annat överväger.
Som sagt, det är känsligt :-/
Jag är så osäker på om det är superviktigt eller något jag kan leva utan. Hittills har jag känt att jag kan leva utan, men senaste tiden har jag börjar fundera på om jag verkligen kan det, resten av livet, liksom.
Nåja, det reder nog ut sig, det gör det (nästan) alltid :-) Tack!
Skicka en kommentar