Ditt och datt

Min låda från Sellpy kom. Som väntat kommer jag skicka tillbaka en hel del vilket naturligtvis är tråkigt, men jag hade också lyckats pricka in ett antal guldkorn. En beige kappa (70 procent lammull/30 procent angora) som satt som en jädra smäck.  Flera par byxor som också satt perfekt, bland annat ett par mörkblå i linne, har letat efter precis sådana sedan förra våren. En vårblommig blus, även den i linne. En lång, mycket smickrande och kontorsvänlig sommarklänning. En beige finstickad tröja med stor vit spetskrage. De bruna Ralph Lauren-stövletterna såg nästan helt oanvända ut och var ett riktigt fynd. Idag har jag de nya byxorna, en blus som jag inte haft på länge eftersom den kräver just ett par vida blå byxor och så kände jag för att testa en stylingprodukt jag köpte hos frisören senast så håret ligger i glammiga lockar. Till och med en kille på R&D kommenterade (på ett o-flåsigt sätt) att jag var "jättefin" idag. Tänka sig.

 

 Den tråkiga nyheten är att den damiga vintageklockan jag köpte på Tradera har gått sönder. Det var mitt fel. I början fattade jag inte hur låset fungerade och gjorde något oförsiktigt i halv panik över att jag inte fick av den. Nu är jag arg på mig själv och skäms inför den tidigare ägaren (med initialerna A.Å.) som säkert tagit väl hand om klockan ett helt liv, så har jag sönder den på bara några veckor.

 

Kanske är det febru-fucking-ari-vädret, fantasier om vår och sommar men senaste dagarna har jag tänkt mycket på första gången jag träffade Seglaren, den där varma midsommardagen när han stod längst ut på bryggan med två meter mellan fingertopparna och världens största leende. Hej gullet! Så roligt att se dig! Solen, värmen, att jag kände mig helt trygg från första stund. En båt från kustbevakningen passerade på bara några meters håll och en barsk uniformerad dam såg mig rakt i ögonen. Jag nickade kort, 'allt är bra', och hon speglade min nickning i kvinnligt samförstånd. Mina fötter i hans stenkrossarhänder men utan att fatta exakt hur stark han är, det förstår jag nog fortfarande inte. Insidan av mina lår blottade både för solen och för honom, helt lugn med att han aldrig skulle tvinga sig på mig. I ett parallellt universum, där ingen väntade på mig, om han frågat om jag ville stanna, om vi skulle kasta loss och åka någonstans där vi fått vara helt själva, om jag ville klä av mig - hade jag antagligen svarat ja.

 

Vi ska leka på söndag igen. Jag känner redan påslaget ticka i kroppen, som i bergodalbanans stigning innan det planar ut inför första fallet, när jag kliver ur bilen på hans gårdsplan och han möter mig med samma stora famn som på bryggan, alltid i kortärmat, även i minusgrader. Första sugande pirret när han tar tag om mitt hår innan han kysser mig, inte så hårt att det gör ont men tillräckligt för att göra klart vem som bestämmer.

Tack å hej, vintern!

Vad är det som gör att man efter en vecka i fjällen alltid känner sig så himla sunkig? Inte så att man inte duschar dagligen och visst, jag har haft ett minimum av produkter med mig, men ändå. Det var som att jag räknade timmarna till att få ställa mig i min egen dusch och utföra en riktig helsanering. Jag har av och till rosacea och misstänker att den blivit värre av vinterklimatet. Rödflammiga, knottriga kinder får en inte att känna sig fräschare direkt.  

 

På hela taget var skidveckan mycket bättre än förväntat. Insåg att senast jag åkte skidor en hel vecka var när jag återhämtade mig från min hemska njurbäckeninflammation, fick feber av minsta lilla ansträngning och hade ingen kraft. Minns hur väldigt trött jag blev, helt slut efter bara några åk, till och med bara av att åka ankarlift och Make suckade och himlade sig över hur otränad jag var som inte orkade och jag hatade varje minut i backen men bet ihop för att jag inte ville ha hans kommentarer (uttalade eller tysta) om min fysik. Ingen av oss begrep ju att det var infektionen som fortsatt tog ut sin rätt men det är den bilden jag haft av skidåkning sedan dess, guschelov milsvid skillnad mot hur det var nu. 

 

Nu när sportlovet är bakom oss är jag mer än redo för vår. Lade en tung beställning på Sellpy, vet redan på förhand att jag inte kommer behålla allt, men tar hem för att prova och skickar tillbaka resten. Nu preppar jag för outfits som är våriga och värmande. Beige, dämpat blå, vita nyanser. En och annan rand. Något diskret fiskbensmönstrat. Kanske en guldknapp eller två. Bruna stövletter. Skinn, ylle, kashmir. Måhända något i siden att ha under den krämfärgade ylleblazern som jag hoppas kommer sitta som en smäck. Kragar. Mmmm, älskar kragar.

 

Lade en söndag på att ta ner vintergardinerna, de mörkgröna i sammet, och övriga vintriga (ej juliga) detaljer. På något vis, som jag själv inte begriper, lyckades jag av bara farten tömma ett kökskåp bestående av fyra lådor, och lade sedan timmar på att gå igenom och slänga säkert 75 procent av allt som varit där. Slängde slängde slängde gjorde jag och nu har jag två 60-lådor som är i princip tomma. Faktiskt även sedan tidigare en 80-låda som är till hälften tom och där är jag färgad av jobbet för om man nu skulle ha en outnyttjad yta i en fabrik är det en hederssak att hålla den tom, inte låta skräp och sålänge-grejer smyga sig in (vad är det med att spara på trasiga stolar?!), hellre en innebandyplan som kan börja utnyttjas imorgon, eller som man kan visa högre chefer för att få mer jobb.  Lite oklart vad mina kökslådor har med ett fabriksgolv att göra, men det känns rätt att låta dem vara tomma tills de kan fylla ett konkret syfte.  

Snillet spekulerar

 Man ska ju aldrig någonsin men vi vet ju hur klurig Taylor är på att väva in ledtrådar och blinkningar och jag kan inte sluta tänka på Opalite när de dansar och hon har handen på magen samtidigt som låter går ”never met no one like you before”. 

Var bara tvungen att skriva det, så att jag senare kan säga VA VA DE JA SA! om det nu är så att…

Det var bara det. Carry on.

Brottstycken

 Hälsningar från sportlov i Sälenfjällen som faktiskt är på upphällningen nu - så fort det gick! 

I fredags hade jag tagit ledigt från jobbet större delen av dagen, var i stugan och vinterfixade en grej som vi glömt, tillbringade sedan ett tillfredställande antal timmar hos Seglaren. Det var då en månad sedan och jag var nästan desperat. Kanske delvis därför det blev så bra, bättre än någonsin tror jag. Även för att vi kommer längre tillsammans, tilliten växer för varje gång. Han vågar mer, vågar lita på att jag njuter lika mycket som han och (tror jag) att han inte får det i nacken senare, att jag aldrig skulle hålla det emot honom. När jag säger ”Jag litar på dig” och han svarar med samma ord: ”Jag litar på dig” tror jag att det är det han har i åtanke. 

När sex är som allra, allra bäst är det som att försöka släcka eld med eld, inget hjälper riktigt men till slut är kroppen så trött att det inte går mer. När man håller sig till vanilj så jaja, förspel osv i all ära, men det är ändå (oftast, i längden, enligt min erfarenhet) tämligen centrerat kring ni-vet-vilka kroppsdelar. Något av det bästa med bdsm är att hela kroppen kan utgöra substrat när den primära njutningen sker i hjärnan (vilket jag absolut vill påstå är fallet med bdsm, långt mycket mer än med vanilj, även att bdsm inte på något sätt utesluter renaste fysisk njutning) och det är väl därför man kan leka i princip hur många timmar som helst, om man nu är lagd åt det hållet.

I fredags hamnade jag ganska omgående i subspace och det är ju där jag vill vara med honom men baksidan är att efteråt är det som att försöka minnas något som hänt när man varit riktigt berusad. I grova drag minns jag, brottstycken är tydliga men jag skulle inte med säkerhet kunna redogöra för allt och särskilt inte i vilken ordning vad hänt. Vet inte hur många timmar jag lagt på att försöka loopa fredagen, önskat att jag kunde återuppleva det i minnet, men det mesta flyter ihop och mycket är bara suddigt. 

Med Äventyret hamnade jag nästan aldrig i subspace fast vi båda ville dit. Han var i allra högsta grad fysiskt dominant men det var som att han inte riktigt mentalt orkade, varken att ge mig knuffen eller att ta emot mig när jag släppte taget - just när jag tyckte att jag äntligen började sväva iväg avbröt han, alldeles för tidigt, långt innan jag kände mig klar och alltid abrupt, det kändes som att bli purrad på ett ganska obehagligt sätt, som att äntligen ha nått en efterlängtad sömn och så kommer någon in i rummet och sätter en strålkastare i ansiktet på en. Seglaren visar inga sådana begränsningar alls, tvärt om - det faller sig uppenbart lika naturligt för honom som att andas, till slut är det nog att han blir hungrig som får oss att varsamt landa leken, men trött blir han inte.

I fredags pratade vi om det sista stunden. Jag sa att jag uppskattar det så mycket med honom, jag tänder otroligt mycket på att han är genuint dominant. Det är inte alla som har det i sig så som han har, många kallade/få utvalda osv. Hur han reagerar när det blir hårt, det är kvittot på att det är vad han vill, det är ingenting han gör för min skull eller halvt tvingar sig till för att han tror att han är sådan. Han sa Detsamma, han ser och njuter av samma i mig, mina reaktioner är lika omöjliga att dölja som att fejka.

Något av det bästa är när han bryter när det är som mest utmanande och han tar tag i mitt hår, hårt, tvingar mitt huvud uppåt eller bakåt, ibland så hårt att det låter raspigt när jag andas, och kysser mig, vi kysser varandra så det kittlar hett i hela kroppen. Jag tänker Just det här måste jag minnas! men efteråt… brottstycken.

Pekka, del 13

Jag tog mod till mig och pratade lite med chefen om Pekka förra veckan. Av en väldigt långsökt anledning samarbetar Pekka och jag på ett projekt som handlar om en stor affär för den leverantör som vinner. Egentligen är det mitt område men Pekka halkade liksom in på det också. Pekkas kompis jobbar för en av två leverantörskandidater och sedan projektets början har han lobbat för att den leverantören är bäst lämpad. Jag far lite illa av det, eftersom jag är övertygad om att han vill gynna sin kompis och litar inte på honom. Det är inte bara i det här fallet han agerar så, alltid när något relaterat kommer på tal talar han sig varm för leverantören ifråga, och sin kompis i synnerhet, uppmanar folk att kontakta hans finska kompis direkt istället för vår svenska kontaktperson. Det är verkligen inget fel på den där killen, han är supertrevlig och superduktig och alla gillar honom men det lämnar ändå en frän bismak. Det är inte bara jag som upplever att Pekka försöker driva affärer till sin kompis, andra i teamet har noterat samma sak.

 

För ett tag sedan sa chefen att det verkar vara kultur där borta, om det är i Finland i allmänhet eller på vår fabrik i synnerhet, att man vill gynna folk man känner. En av de finska säljarna hade helt opåkallat kommit till min chef och berättat att hans systerdotter jobbar på ett företag som tillverkar någonting och föreslog att vi skulle ta in dem som leverantör. Min chef ba' Varför skulle vi?!

 

Förra veckan kände jag, i det här projektet Pekka och jag jobbar med, att han drev starkt för sin kompis, men det andra företaget har bättre villkor. Pekka motiverar det med att hans kompis företag är mer pålitligt/stabilt men de är inte heller perfekta, har genomgått en rekonstruktion nyligen mm. Jag tycker att vi ska välja det andra alternativet, men kan inte för mig själv avgöra om jag är motvallsfärgad av min antipati gentemot Pekka eller om det faktiskt är det rationella, så jag frågade chefen vad han tyckte, ställde upp caset helt neutralt. Pris eller (eventuellt – det vet vi inte säkert) mer pålitligt. Chefen tyckte pris. Jag sa att jag också tycker pris men att Pekka röstar för det andra. Varför gör han det? Frågade chefen och då sa jag Kommer du ihåg den där gången när du sa att de i Finland gärna vill göra affärer med kompisar…? Jag har tagit upp detta med chefen en gång tidigare, för länge sedan, när jag överhörde ett samtal och förstod att Pekka gett kompisen information han inte borde ha, och den gången var jag väldigt upprörd, men då kändes det inte som att chefen brydde sig. Den här gången… Han sa inte så mycket, men jag tror att han absorberade det. I början av den här veckan frågade jag honom, som apropå ingenting, om han inte tycker att det räcker om vi är en från teamet som jobbar med projektet. Det höll han med om så nu är Pekka borta från det och jag känner att jag får utrymme att fatta det beslut som är mest affärsmässigt. 

Killarna och männen

Angela har träffat en ny kille, en utbytesstudent hon träffat i gruppen hon hänger med på campus. Jag har inte sett henne på hela helgen, inte frågat hur det gått, såg bara att hon kommit hem halv tolv i natt och det gör ingenting.

 

Make är i Chamonix med en kompis och lustigt nog är Lills bästis pappa också där med sina kompisar så det verkar som att de mötts upp flera gånger redan, jag har fått afterski-selfies med hjälmfrisyrer och mosiga (men lyckliga) ansikten. Bästisens pappa är norrman, han och hans barndomspolare från Oslo är riktigt avancerade skidåkare, de hyr guide och klättrar uppför i flera timmar, i pjäxor och med skidorna på axeln, för det där perfekta offpist-åket. Make är en duktig skidåkare men inte på den nivån, och kompisen han rest med är absolut starkast på afterski – SKÅL!

 

Jag har messat en del med Seglaren i helgen. I fredags skrev han att snön ställer till det för hans planer att fälla träd i helgen. Jag svarade att jag absolut inte har för avsikt att börja frua honom, men är det någon som vet när han går ut i skogen och när han kommer hem? Nej, det är det ju inte men han har mobil med och är riskmedveten, säger han. Då upplyste jag honom om att det gör mig ungefär lika trygg som när barnen säger att de inte behöver hjälm för de tänker inte trilla. Jaja, det började så och ledde till att jag fick min etikett: "Ofru". Jag trivs med det. "Du är den bästa ofru man kan ha" skrev han med rosa hjärtan i lördags kväll, när jag hört av mig för att kolla så han inte låg i skogen med ett träd över sig men konversationen snabbt glidit över på annat. Det är skönt att vi är synkade när det gäller det, att en inte vill mer än den andra. Även om saker och ting var annorlunda hade han inte velat ge sig in i ihop-snurran, precis lika lite som jag hade velat det. Jag skrev ju för ett tag sedan att en dejt aldrig bör bli så lång att man behöver komma in i ett illaluktande badrum. Tillägg till det: Jag skulle aldrig vilja ses oftare än att jag vill göra mig så fin jag kan inför varje gång.

 

Äventyret sa vid flera tillfällen, när han ville att vi skulle ses ofta och kortare, att det inte var så himla noga, att jag inte behövde känna att jag måste fixa mig inför varje gång men nej. Där tappar jag intresset, per definition. Jag vill anstränga mig och jag vill att han ska anstränga sig, både inför och under tiden. Jag ses hellre mer sällan och få längta, än att ses ofta och tappa gnistan. Jag vill att varje minut ska kännas i hela kroppen, på ett eller annat sätt. 

Fått för våra synder

Åsa skrev om möten och påminde mig om att jag också hade tänkt skriva om möten. Rätt ofta säger/tänker man ju "Det här mötet hade ju kunnat vara ett mejl" men – nu gör jag inte nyårslöften – som nystartsambition (varsågoda att kräkas lite i munnen över det uttrycket) har jag faktiskt bestämt mig för att bli bättre just på att kalla till möten. 2025 innehöll alltför många långa, svällande e-mailtrådar om viktiga grejer. För varje vända blev antalet mottagare bara fler och fler, mejlet förgrenas i olika trådar och till slut har man tappat greppet om vem som sagt vad sist och inget blir varken hackat eller malet. Så ungefär sedan nyår har jag, så fort jag identifierar en sådan risk-tråd (kritiskt ämne, många inblandade) kallar jag till ett möte istället. 30 minuter max. Vad händer, hur tacklar vi det, vem gör vad, boka in uppföljning. Måste säga att det redan fallit väl ut och jag är stolt över mig själv. För övrigt haram att inte vara tydlig i inbjudan. Folk ska inte behöva sitta och leta information, de ska få allt serverat i kallelsen plus att man kan sparka igång mötet på nolltid.  

 

Nu har jag flera sådana kris-mötesserier eftersom det är så mycket som händer. Om detta var förra året hade vi varit i upplösningstillstånd via frustrerade e-mail, nu tuggar vi oss framåt, ett halvtimmesmöte i taget, vi får mer gjort och jag tror att folk mår bättre.

 

För övrigt; jag är verkligen bäst i uppförsbacke. Ganska länge var det ganska lugnt. Visst, det fanns saker att göra men inget som höjde pulsen och då tappar jag gnistan, får liksom inget ur händerna. Förra året blev jag nästan orolig för mig själv, kände mig helt slö i hjärnan. Nu rusar jag mellan bränderna och ja, tar mig tid att skriva den här texten men tycker att man måste få ta en paus för att reflektera, och lustigt nog är det nu jag får allt annat gjort också. Konstigt hur man fungerar.