Min låda från Sellpy kom. Som väntat kommer jag skicka tillbaka en hel del vilket naturligtvis är tråkigt, men jag hade också lyckats pricka in ett antal guldkorn. En beige kappa (70 procent lammull/30 procent angora) som satt som en jädra smäck. Flera par byxor som också satt perfekt, bland annat ett par mörkblå i linne, har letat efter precis sådana sedan förra våren. En vårblommig blus, även den i linne. En lång, mycket smickrande och kontorsvänlig sommarklänning. En beige finstickad tröja med stor vit spetskrage. De bruna Ralph Lauren-stövletterna såg nästan helt oanvända ut och var ett riktigt fynd. Idag har jag de nya byxorna, en blus som jag inte haft på länge eftersom den kräver just ett par vida blå byxor och så kände jag för att testa en stylingprodukt jag köpte hos frisören senast så håret ligger i glammiga lockar. Till och med en kille på R&D kommenterade (på ett o-flåsigt sätt) att jag var "jättefin" idag. Tänka sig.
Den tråkiga nyheten är att den damiga vintageklockan jag köpte på Tradera har gått sönder. Det var mitt fel. I början fattade jag inte hur låset fungerade och gjorde något oförsiktigt i halv panik över att jag inte fick av den. Nu är jag arg på mig själv och skäms inför den tidigare ägaren (med initialerna A.Å.) som säkert tagit väl hand om klockan ett helt liv, så har jag sönder den på bara några veckor.
Kanske är det febru-fucking-ari-vädret, fantasier om vår och sommar men senaste dagarna har jag tänkt mycket på första gången jag träffade Seglaren, den där varma midsommardagen när han stod längst ut på bryggan med två meter mellan fingertopparna och världens största leende. Hej gullet! Så roligt att se dig! Solen, värmen, att jag kände mig helt trygg från första stund. En båt från kustbevakningen passerade på bara några meters håll och en barsk uniformerad dam såg mig rakt i ögonen. Jag nickade kort, 'allt är bra', och hon speglade min nickning i kvinnligt samförstånd. Mina fötter i hans stenkrossarhänder men utan att fatta exakt hur stark han är, det förstår jag nog fortfarande inte. Insidan av mina lår blottade både för solen och för honom, helt lugn med att han aldrig skulle tvinga sig på mig. I ett parallellt universum, där ingen väntade på mig, om han frågat om jag ville stanna, om vi skulle kasta loss och åka någonstans där vi fått vara helt själva, om jag ville klä av mig - hade jag antagligen svarat ja.
Vi ska leka på söndag igen. Jag känner redan påslaget ticka i kroppen, som i bergodalbanans stigning innan det planar ut inför första fallet, när jag kliver ur bilen på hans gårdsplan och han möter mig med samma stora famn som på bryggan, alltid i kortärmat, även i minusgrader. Första sugande pirret när han tar tag om mitt hår innan han kysser mig, inte så hårt att det gör ont men tillräckligt för att göra klart vem som bestämmer.
2 kommentarer:
Det är så underbart att läsa om det här i en blogg som är helt vanlig annars :)
Jag har själv sökt efter att få utforska en sån dynamik med någon men tycker det har varit väldigt svårt att hitta någon vettig. Har du tips eller något som hjälpt dig att sålla bland alla?
Hej!
Haha, ja här är det gottåblandat minsann 😂
När det gäller att sålla så… Det är nog mycket hur stämningen är när man skriver med varandra. Precis som när man pratar med någon. Flyter det på, leder det ena till det andra eller uppstår ”pinsamma tystnader” i den skriva kommunikationen? Jag har mina viktiga frågor som jag velat vara så säker det bara går på innan jag träffar någon. För mig har det varit viktigt att den jag kommunicerar med har hundraprocentig förståelse och empati för min historia, att han genuint begriper vikten av samtycke och förstår att i en sådan dynamik har han totalt ansvar för att jag mår bra. Jag tror att väldigt få är så räviga att de låtsas vara något de inte är över tid, särskilt om du närmar dig dina viktiga frågor gradvis. T ex samtycke: ställer du en ledande fråga fattar de flesta vad som är rätt svar så jag har hittat sätt att smyga mig på det, så att jag får svar utan att ställa den konkreta frågan. Högsta möjliga poäng får man av mig när jag ställer en fråga som jag alltid ställer: ”Har du någon gång gått får långt, över gränsen?” Det svar som gör mig absolut tryggast är Ja. Om någon har insikt nog att veta att han gått över gränsen, kan medge det och ha lärt av det smäller det högre för mig än ett ”Nej, aldrig.” 🤷♀️
Generellt, om man har intensiv mejlväxling med någon i ett par veckor eller mer tror jag att man får en god känsla för individen och om man klickar på ett personligt plan. Hur det sedan känns när man väl ses är en annan femma. Vill man kyssa personen eller vill man vända och gå?
Lyssna på magkänslan! Vifta inte bort något som känns ”sådär”.
😘
Skicka en kommentar