Brottstycken

 Hälsningar från sportlov i Sälenfjällen som faktiskt är på upphällningen nu - så fort det gick! 

I fredags hade jag tagit ledigt från jobbet större delen av dagen, var i stugan och vinterfixade en grej som vi glömt, tillbringade sedan ett tillfredställande antal timmar hos Seglaren. Det var då en månad sedan och jag var nästan desperat. Kanske delvis därför det blev så bra, bättre än någonsin tror jag. Även för att vi kommer längre tillsammans, tilliten växer för varje gång. Han vågar mer, vågar lita på att jag njuter lika mycket som han och (tror jag) att han inte får det i nacken senare, att jag aldrig skulle hålla det emot honom. När jag säger ”Jag litar på dig” och han svarar med samma ord: ”Jag litar på dig” tror jag att det är det han har i åtanke. 

När sex är som allra, allra bäst är det som att försöka släcka eld med eld, inget hjälper riktigt men till slut är kroppen så trött att det inte går mer. När man håller sig till vanilj så jaja, förspel osv i all ära, men det är ändå (oftast, i längden, enligt min erfarenhet) tämligen centrerat kring ni-vet-vilka kroppsdelar. Något av det bästa med bdsm är att hela kroppen kan utgöra substrat när den primära njutningen sker i hjärnan (vilket jag absolut vill påstå är fallet med bdsm, långt mycket mer än med vanilj, även att bdsm inte på något sätt utesluter renaste fysisk njutning) och det är väl därför man kan leka i princip hur många timmar som helst, om man nu är lagd åt det hållet.

I fredags hamnade jag ganska omgående i subspace och det är ju där jag vill vara med honom men baksidan är att efteråt är det som att försöka minnas något som hänt när man varit riktigt berusad. I grova drag minns jag, brottstycken är tydliga men jag skulle inte med säkerhet kunna redogöra för allt och särskilt inte i vilken ordning vad hänt. Vet inte hur många timmar jag lagt på att försöka loopa fredagen, önskat att jag kunde återuppleva det i minnet, men det mesta flyter ihop och mycket är bara suddigt. 

Med Äventyret hamnade jag nästan aldrig i subspace fast vi båda ville dit. Han var i allra högsta grad fysiskt dominant men det var som att han inte riktigt mentalt orkade, varken att ge mig knuffen eller att ta emot mig när jag släppte taget - just när jag tyckte att jag äntligen började sväva iväg avbröt han, alldeles för tidigt, långt innan jag kände mig klar och alltid abrupt, det kändes som att bli purrad på ett ganska obehagligt sätt, som att äntligen ha nått en efterlängtad sömn och så kommer någon in i rummet och sätter en strålkastare i ansiktet på en. Seglaren visar inga sådana begränsningar alls, tvärt om - det faller sig uppenbart lika naturligt för honom som att andas, till slut är det nog att han blir hungrig som får oss att varsamt landa leken, men trött blir han inte.

I fredags pratade vi om det sista stunden. Jag sa att jag uppskattar det så mycket med honom, jag tänder otroligt mycket på att han är genuint dominant. Det är inte alla som har det i sig så som han har, många kallade/få utvalda osv. Hur han reagerar när det blir hårt, det är kvittot på att det är vad han vill, det är ingenting han gör för min skull eller halvt tvingar sig till för att han tror att han är sådan. Han sa Detsamma, han ser och njuter av samma i mig, mina reaktioner är lika omöjliga att dölja som att fejka.

Något av det bästa är när han bryter när det är som mest utmanande och han tar tag i mitt hår, hårt, tvingar mitt huvud uppåt eller bakåt, ibland så hårt att det låter raspigt när jag andas, och kysser mig, vi kysser varandra så det kittlar hett i hela kroppen. Jag tänker Just det här måste jag minnas! men efteråt… brottstycken.