Åsa skrev om möten och påminde mig om att jag också hade tänkt skriva om möten. Rätt ofta säger/tänker man ju "Det här mötet hade ju kunnat vara ett mejl" men – nu gör jag inte nyårslöften – som nystartsambition (varsågoda att kräkas lite i munnen över det uttrycket) har jag faktiskt bestämt mig för att bli bättre just på att kalla till möten. 2025 innehöll alltför många långa, svällande e-mailtrådar om viktiga grejer. För varje vända blev antalet mottagare bara fler och fler, mejlet förgrenas i olika trådar och till slut har man tappat greppet om vem som sagt vad sist och inget blir varken hackat eller malet. Så ungefär sedan nyår har jag, så fort jag identifierar en sådan risk-tråd (kritiskt ämne, många inblandade) kallar jag till ett möte istället. 30 minuter max. Vad händer, hur tacklar vi det, vem gör vad, boka in uppföljning. Måste säga att det redan fallit väl ut och jag är stolt över mig själv. För övrigt haram att inte vara tydlig i inbjudan. Folk ska inte behöva sitta och leta information, de ska få allt serverat i kallelsen plus att man kan sparka igång mötet på nolltid.
Nu har jag flera sådana kris-mötesserier eftersom det är så mycket som händer. Om detta var förra året hade vi varit i upplösningstillstånd via frustrerade e-mail, nu tuggar vi oss framåt, ett halvtimmesmöte i taget, vi får mer gjort och jag tror att folk mår bättre.
För övrigt; jag är verkligen bäst i uppförsbacke. Ganska länge var det ganska lugnt. Visst, det fanns saker att göra men inget som höjde pulsen och då tappar jag gnistan, får liksom inget ur händerna. Förra året blev jag nästan orolig för mig själv, kände mig helt slö i hjärnan. Nu rusar jag mellan bränderna och ja, tar mig tid att skriva den här texten men tycker att man måste få ta en paus för att reflektera, och lustigt nog är det nu jag får allt annat gjort också. Konstigt hur man fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar