Killarna och männen

Angela har träffat en ny kille, en utbytesstudent hon träffat i gruppen hon hänger med på campus. Jag har inte sett henne på hela helgen, inte frågat hur det gått, såg bara att hon kommit hem halv tolv i natt och det gör ingenting.

 

Make är i Chamonix med en kompis och lustigt nog är Lills bästis pappa också där med sina kompisar så det verkar som att de mötts upp flera gånger redan, jag har fått afterski-selfies med hjälmfrisyrer och mosiga (men lyckliga) ansikten. Bästisens pappa är norrman, han och hans barndomspolare från Oslo är riktigt avancerade skidåkare, de hyr guide och klättrar uppför i flera timmar, i pjäxor och med skidorna på axeln, för det där perfekta offpist-åket. Make är en duktig skidåkare men inte på den nivån, och kompisen han rest med är absolut starkast på afterski – SKÅL!

 

Jag har messat en del med Seglaren i helgen. I fredags skrev han att snön ställer till det för hans planer att fälla träd i helgen. Jag svarade att jag absolut inte har för avsikt att börja frua honom, men är det någon som vet när han går ut i skogen och när han kommer hem? Nej, det är det ju inte men han har mobil med och är riskmedveten, säger han. Då upplyste jag honom om att det gör mig ungefär lika trygg som när barnen säger att de inte behöver hjälm för de tänker inte trilla. Jaja, det började så och ledde till att jag fick min etikett: "Ofru". Jag trivs med det. "Du är den bästa ofru man kan ha" skrev han med rosa hjärtan i lördags kväll, när jag hört av mig för att kolla så han inte låg i skogen med ett träd över sig men konversationen snabbt glidit över på annat. Det är skönt att vi är synkade när det gäller det, att en inte vill mer än den andra. Även om saker och ting var annorlunda hade han inte velat ge sig in i ihop-snurran, precis lika lite som jag hade velat det. Jag skrev ju för ett tag sedan att en dejt aldrig bör bli så lång att man behöver komma in i ett illaluktande badrum. Tillägg till det: Jag skulle aldrig vilja ses oftare än att jag vill göra mig så fin jag kan inför varje gång.

 

Äventyret sa vid flera tillfällen, när han ville att vi skulle ses ofta och kortare, att det inte var så himla noga, att jag inte behövde känna att jag måste fixa mig inför varje gång men nej. Där tappar jag intresset, per definition. Jag vill anstränga mig och jag vill att han ska anstränga sig, både inför och under tiden. Jag ses hellre mer sällan och få längta, än att ses ofta och tappa gnistan. Jag vill att varje minut ska kännas i hela kroppen, på ett eller annat sätt.