Bebis fyller tre månader om några dagar och jag är så kääääär i henne. Asså, vi har alltid sagt att vi bara ska ha två barn och jag har inte velat ha fler men nu när det är andra och sista fattar jag verkligen folk som kör en nummer tre också. Det gjorde jag inte innan. Om vi varit yngre hade jag absolut kunnat tänka mig en till men njä, vi är för sent på 'at liksom. Make kommer vara 60 när Bebis är 20, skulle vi haft en till hade det varit ytterligare två tre år bort och nej. Vi är klara nu.
Grejen med henne är att hon känns så mycket som min på ett helt annat sätt än vad Son gjorde. Han och Make har alltid varit så tajta men Bebis är verkligen MIN. Ibland glömmer jag mig och blir i en bråkdels sekund lite förvånad när Make gullar med henne och säger att han älskar henne så mycket. Inte (INTE) för att han inte visar det hela tiden men för att jag är i någon bubbla med henne jag aldrig var i med Son, blir liksom lite paff över att det finns fler som älskar henne lika mycket som jag och liksom nästan "Vill du hålla henne också? Ehh, jaha. Jaja, visst, jo, det kan du väl göra en stund". Jag kan inte förklara det, det låter jättekonstigt, jag ser det ju själv. Det är bara annorlunda och jag fattar det inte själv.
Vi har så smått börjat ha henne i egen säng. Tre av fyra nätter har vi kunnat lägga henne i egen säng (bebisrummet är som ett eget rum utan dörr innanför vårt sovrum) och hon har sovit där några timmar innan hon börjar gny och vill ha närhet/mat. Sedan får hon sova med mig och för det mesta sover både hon och jag medan hon äter. Så länge jag sover sover hon också, med huvudet i min armhåla och näsan mot mitt bröst. Vågar nästan inte säga det men inte en enda vakennatt hittills. Som värst har hon varit vaken till halv ett innan hon somnat men när hon väl sover så sover hon.
Ja, så stanna tiden nu då? Tack på förhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar