I lördags var i på middag hos mina föräldrar och på något vis kom vi in på första gången Make träffade dem. Make sträckte fram handen försatt hälsa på pappa och sa "Trevligt!"
Ha, det vet du inte än, hade pappa svarat.
I lördags vände Make sig till mig och sa Minns du hur förtjust jag blev i dina föräldrar den kvällen?
Ja, det minns jag. Mina föräldrar räddade typ vårt förhållande den kvällen när vi dejtat i några månader och jag sa att det är allvar för mig nu när du träffar mina päron och då fick Make kalla fötter och sa att han inte var säker på att vi var rätt eller att han ville och vi höll på att göra slut men vi kunde ju inte gärna avboka middagen så tätt inpå så vi gick och efteråt strålade han närapå för han tyckte att mina föräldrar var helt underbara och det var inte längre tal om att vi kanske inte skulle vara ihop.
Så många kvitt eller dubbelt han och jag gått igenom och faktiskt helt sjukt att vi tog oss igenom alla, kom igenom lyckliga och helskinnade.
När jag trodde att jag skulle flytta till Malmö/Köpenhamn men det föll på att franska HR-avdelningen inte ville höja min lön till dansk nivå. Det hade vårt förhållande aldrig klarat. Det var inte starkt då.
Eller alla turer Make hade när han funderade på att flytta tillbaka till Norrland och ta över familjeföretaget. Då var vi inte så starka att jag flyttat med. Det var slitigt, han bestämde sig nästan för att göra det, bestämde sig sedan nästan för att inte göra det, sedan nästan för att göra det och slutligen helt för att inte göra det. Under en period där kände jag mig som en ständigt knuten näve. När jag åkte hem från jobbet på eftermiddagen repeterade jag göra-slut-samtalet i huvudet, men det blev aldrig av. Jag tänkte på vårt förhållande i preteritum och jag låg med någon annan.
Vi överlevde när han fick reda på det. Det var först då vi blev starka, när jag insåg att det var honom jag ville vara med och jag gav mig inte. Vi höll ut en hel sommar och en hel höst när han mådde skit och hade ångest över vad jag gjort men utan att hålla det emot mig. Jag älskar honom fortfarande så mycket för att han förlät och aldrig höll det emot mig, har aldrig slängt det i ansiktet på mig när vi bråkat om något annat och att han på något plan kunde förstå varför det blev som det blev.
Man kan gnälla över struntsaker och vardagsgnabba men han är en av de bästa människor jag träffat. Han är urstark i sin lojalitet, så noga med att sköta allt snyggt och göra rätt för sig. Han har noll behov av att hävda sig fast han har så mycket han hade kunnat skryta med. Ingen falsk ödmjukhet och jag är så stolt över honom för det. Och han är världens bästa pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar