Idag begravs damen som bodde granne med oss hela min uppväxt, hon var även min systers lågstadiefröken (får man säga lågstadiefröken nu för tiden?). Hela hennes liv en bonus för när hon var 24 och nygift sa läkarna att hon hade ett halvår kvar att leva men hon gjorde något, lade om kosten och hade väl tur, eller om läkarna haft fel, för hon klarade sig.
Hennes man gick bort för ungefär fem år sedan och när jag hälsade på henne när Son var nyfödd och frågade hur det var, så där som man frågar, såg hon lugnt på mig och svarade att de enda hon önskar innan hon somnar på kvällen är att hon ska slippa vakna igen morgonen efter. Inte gnälligt eller bu-huigt, bara sakligt. Hon tyckte livet blivit skit och det hade jag också tyckt om jag suttit i hennes rullstol.
Vissa är som att de aldrig blir gamla i sinnet, ungefär som jag föreställer mig Astrid Lindgren. Humor, skärpa och en tydlig känsla för rätt och fel till sista andetaget och så även den här damen.
För några år sedan fick jag en duk av henne. Duk och duk, förresten, mer som en broderad lapp, 15 x 15 cm ungefär. Öhhhh tack? sa jag och tänkte väl att nu har det väl ändå slagit slint. Men nej.
"Den ska du lägga i ditt linneskåp" sa hon. "Då ser du den med jämna mellanrum och när du gör det kommer du tänka på mig."
Hon gjorde världen lite bättre, Birgitta. Jag hoppas att hon är med sin man nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar