Jag irriterad på Make hela kvällen igår. En skitgrej kanske, men ibland är han så förbaskat självgod och många självgoda bäckar små...
Surade i soffan och kollade FB-flödet. En kille jag dejtade långt innan Make hade förlorat sin bebis, visade det sig. Grät i smyg i soffan. Somnade utan att säga godnatt till Make.
Vaknade 3.30 imorse. Matade Bebis och under tiden vaknade Son. Låg och gosade i hans säng ett tag, sedan ville han sova i ”mammas säng”. Låg vaken till nästan kl 6, tänkte på bebisen som dött, tänkte på mina barn, på hur nu när man har allt man önskar och alla är friska går man och oroar sig för vad som ska hända, när och vem. Inget är perfekt för alltid.
Nu är Son och Make i skid/pulkabacke och jag oroar mig för att de krockat med bilen eller något, för Make har ett telefonmöte med sin pappa och några till om en halvtimma och såvitt jag vet har han inte förberett helt klart än.
Son var hemma från föris hela förra veckan, vi duckar för magsjukan som går där. Hoppas verkligen han kan gå imorgon, både för hans och min skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar