Jag tror att det går bra för Son i Fklass. Han har inte sagt något annat senaste tiden men jag är fortfarande nervös, tänker mycket på det och jag har blivit feg på ett sätt jag skäms över men inte kan hjälpa. Förra veckan skulle vi köpa inneskor till honom, att ha i skolan, och han fastnade direkt för ett par rosaglittriga och lilla älsklingen, jag höll på att börja gråta för en del av mig älskar att han vill ha rosaglittriga skor men en annan, tyngre del är rädd att de andra killarna ska reta honom för att han har tjejskor och att han inte ska vilja ha dem sedan. Han är så mild och mjuk, tacksam att reta. Jag litar inte på de andra barnen.
Lite avundsjukt har jag tänkt på Underbara Claras barn, som ser ut som små ufon, och tänker att de kommer undan med det. Eller? Jag antar och det och hoppas det, men vad krävs för att det ska gå? Jag skulle vilja uppmuntra honom att gå sin väg men vågar inte. Och tjejerna man ser utanför Fklassen på morgonen innan de går in. De står i grupp, håller om varandra, har kul, pratar och har sin gemenskap. Killarna är matcho redan. Står var och en för sig, blänger på varandra, knuffas och jag ser en kille som repar en näve gräs och lägger på Sons huvud. Jag ser att Son inte gillar det och när killen vänder ryggen till börjar Son peta ner samma gräs i hans luva.
Vad gör du?! ser jag killen säga när han märker. Son ser filurig ut men också vaksam, vågar inte säga Vadå, du började. Jag vill klappa till den där killen. Jag vill klappa till alla som inte är snälla med Son. Jag vill lära honom hur man ger svar på tal men vet att även om vi drillar manus har han inte pondusen som krävs i stunden.
Han behövde komma ifrån dagiset men ändå längtar jag tillbaka lite. Det hade varit fint om han fått vara liten en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar