Igår när jag hämtade Son var han så upprörd och ledsen. Han hade skrivit "Gabriel hatar Son" på ett papper och visade mig men när jag och personalen försökte förstå vad som hänt ville han inte svara utan gömde sig bakom en dörr och ville uppenbart inte prata.
Senare hemma, när han lugnat sig, frågade jag och då sa Son att Gabriel varit hans enda kompis på fritids och när Son ville vara med och leka hade Gabriel gjort en lottdragning; om Son drog ett papper med ett streck på fick han vara med och leka men om pappret var tomt fick han inte vara med och leka.
Det kändes så utstuderat och elakt. Make och jag pratade om det och när barnen somnat ringde jag Gabriels mamma. Det var ett bra samtal, jag återgav Sons upplevelse och sa att vi oroar oss för att han ska komma fel på 'at med kompisar nu när han gått över till skolan, att något ska hända så att han inte vill vara där. Det är ju ett annat klimat. Hon sa att så som jag beskrev det lät det naturligtvis inte okej men hon ville prata med Gabriel. Naturligtvis, sa jag. Gör gärna det, det finns ju alltid två sidor av saken. Bra att vi kan prata om det direkt med varandra och inte behöver gå vägen via personalen på fritids som en mellanhand. Det höll hon med om, och jag måste säga att hon tar 'kritik' mot sitt barn alldeles fantastiskt bra. De flesta hade nog blivit sura och defensiva men hon är pragmatisk och klok.
Make tyckte, efter samtalet, att jag borde tagit upp allt som Gabriel gör och gjort, allt från alla fula ord han lär Son, till ramsorna till sådandär småelakt som liksom bygger på och bygger på. Jag sa att man helt tappar trovärdigheten om jag kommer med en tjugopunktslista med saker deras barn gör som vi inte gillar. Nä, här får vi faktiskt noga välja våra strider.
Idag på morgonen kom SMS från mamman. Gabriel hade sagt att både Son och en annan kompis ville följa med honom hem och leka och Gabriel ville ta med båda hem men kunde bara välja en, så därför lottade han. När jag stämde av med Son kröp det fram att det nog var så det hade gått till. Herreminje. Ja, då är man glad att man hållit en ödmjuk och diplomatisk ton i samtalet med mamman igår, inte gått på så som Make hade velat att vi skulle göra. Jag ska inte säga 'slutet gott' för vi vill fortfarande att Son håller sig så långt från Gabriel det går, men i det här fallet fanns det ju ändå en bra förklaring och vi måste också komma ihåg att Son kanske vrider saker och ting lite väl ibland. Å andra sidan är skolan hans arbetsmiljö och han måste trivas.
Senare hemma, när han lugnat sig, frågade jag och då sa Son att Gabriel varit hans enda kompis på fritids och när Son ville vara med och leka hade Gabriel gjort en lottdragning; om Son drog ett papper med ett streck på fick han vara med och leka men om pappret var tomt fick han inte vara med och leka.
Det kändes så utstuderat och elakt. Make och jag pratade om det och när barnen somnat ringde jag Gabriels mamma. Det var ett bra samtal, jag återgav Sons upplevelse och sa att vi oroar oss för att han ska komma fel på 'at med kompisar nu när han gått över till skolan, att något ska hända så att han inte vill vara där. Det är ju ett annat klimat. Hon sa att så som jag beskrev det lät det naturligtvis inte okej men hon ville prata med Gabriel. Naturligtvis, sa jag. Gör gärna det, det finns ju alltid två sidor av saken. Bra att vi kan prata om det direkt med varandra och inte behöver gå vägen via personalen på fritids som en mellanhand. Det höll hon med om, och jag måste säga att hon tar 'kritik' mot sitt barn alldeles fantastiskt bra. De flesta hade nog blivit sura och defensiva men hon är pragmatisk och klok.
Make tyckte, efter samtalet, att jag borde tagit upp allt som Gabriel gör och gjort, allt från alla fula ord han lär Son, till ramsorna till sådandär småelakt som liksom bygger på och bygger på. Jag sa att man helt tappar trovärdigheten om jag kommer med en tjugopunktslista med saker deras barn gör som vi inte gillar. Nä, här får vi faktiskt noga välja våra strider.
Idag på morgonen kom SMS från mamman. Gabriel hade sagt att både Son och en annan kompis ville följa med honom hem och leka och Gabriel ville ta med båda hem men kunde bara välja en, så därför lottade han. När jag stämde av med Son kröp det fram att det nog var så det hade gått till. Herreminje. Ja, då är man glad att man hållit en ödmjuk och diplomatisk ton i samtalet med mamman igår, inte gått på så som Make hade velat att vi skulle göra. Jag ska inte säga 'slutet gott' för vi vill fortfarande att Son håller sig så långt från Gabriel det går, men i det här fallet fanns det ju ändå en bra förklaring och vi måste också komma ihåg att Son kanske vrider saker och ting lite väl ibland. Å andra sidan är skolan hans arbetsmiljö och han måste trivas.
2 kommentarer:
Gud så glad jag är att mina söner är vuxna (26 och 31) och sköter sina relationer själva. Bra hanterat av dig, dock!
Ja, blir skönt när de är stora, förnuftiga och tar hand om sig själva! :-D
Skicka en kommentar