Käck och Munter

 Idag ska jag äta lunch med min käcka sedan-i-våras-nya kompis. Vi har ju träffats tidigare, för länge sedan men blev nyintroducerade till varandra genom den gemensamma kompisen Munter. Den här frågan om det är okej att gå vidare att träffas på tu man hand, utan den introducerande parten, den är knivig men idag blir det av och jag går och känner mig skyldig, rädd att bli påkommen. Fan också. Hur hade jag känt om det var tvärt om? Antagligen inte så bra. Vilket avgör saken. Skickade just ett sms till Käck och frågade om vi borde. Få se vad hon svarar. 
Ok, liveblogg här. Hon svarade Självklart! och sköter det så snyggt att hon skickar ett sms till oss båda och frågar om vi är sugna på lunch på kort varsel. Wow, det är en relationsstrateg av nästan/minst min egen kaliber! 

Munter, hon är alltid trött. Varje gång man frågar hur det är säger hon att hon är trött, och lyckas låta som att det är tillfälligt, nästan som att hon är överraskad själv. Hon har ingen energi, säger hon. Numera svarar jag Säger du det? varje gång. Det är ju inte det att hon egentligen har något särskilt som objektivt sett låter jobbigare än någon annans (det är jobb och vardagspussel och barn som bråkar och renovering i sommarstugan) och jag kan lyssna, men jag känner oftare och oftare att jag drar mig för att träffa henne för att jag inte är på humör. Jag som ändå tycker att jag är bra på att liksom möta andra där de är och ha förståelse för alla alla har sina bekymmer och så, börjar uppleva hennes ständiga lågintensiva problem i tillvaron som rätt... gnälliga. Man får knappt säga att någon är gnällig, hon kanske är deprimerad eller något. Borde jag rekommendera henne att kolla möjlighet till serotonintillskott med en läkare men det är heller inte något man kastar ur sig om hon själv inte ser sig själv som deprimerad.