Vi är nu inne på andra veckan med vabb och alltså, vore det inte för att det brinner så på alla fronter på jobbet så hade jag inte haft något emot det. Det är (fortfarande) mysigt att vabba och jag får mycket gjort hemma. Igår storstädade jag tvättstugan och utrymmet man passerar för att komma till tvättstugan. Det var obeskrivligt smutsigt på båda ställen. Vi har tvättstugan i vår råa oinredda källare. Mitt huvudbry är att golvfärgen börjar släppa och jag inser/antar att det är ett jätteprojekt att åtgärda. Helst hade jag velat måla källargolvet schackrutigt men Make anser att det faller under kategorin "Onödigt" så om jag ska göra det får det bli när han är bortrest en vecka.
Samtidigt som det brinner för mig är Make på upploppet med plugget. Han skriver uppsatsen på en månad, egentligen är det en egen terminslång kurs, och naturligtvis mycket på jobbet samtidigt. Och så vabb på det. Hittills den här vabb-rundan har vi kört 50/50 men om min situation är jobbig är hans dubbelt upp, på grund av plugget.
Igår tänkte jag högt om att jag skulle kunna försöka ta lite mer vabb resten av veckan, men då vill jag att han öronviker den extra tiden han får åt plugg. Han muttrade lite över att jag ville mikrostryra hans tid men för mig är det en viktig markering: Hans jobb är inte viktigare än mitt. Däremot är det viktigaste av allt att han blir klar med uppsatsen i tid. Ergo: Se bonustiden som pluggtid, inte jobbtid. Vet inte om han fattade hur jag menade och idag, när det åter igen är så många mejl som trillar in att jag inte vet vilket jag ska börja med (är inte det en indikation på "utbrändhet"?) så jag skriver detta istället, känns det inte längre aktuellt att bjuda på några extra timmar till honom oavsett.
Håhåjaja. Man kanske kommer se tillbaka på det här om några år och skratta åt hur det var?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar