Rekryteraren ringde. De bokar intervjuer till onsdag förmiddag och gillade verkligen mig , tyckte att jag gjorde ett jättebra intryck.
Men.
Först ville han reda ut det där med pendling/arbetstid/närvaro. Han sa att förväntningarna är att man ska befinna sig på plats fem dagar i veckan, halv åtta till halv fem. Det gör resten av teamet och det kommer inte vara populärt/tas emot väl om man börjar tulla på det för om en börjar... Bara där, när han säger att de har fasta arbetstider, knappt ens flextider vad det låter, kände jag bara NEJ FÖR TUSAN.
Vi pratade om det lite och han föreslog att jag skulle fundera på saken till imorgon förmiddag men då svarade jag att nej, jag behöver inte fundera på saken. Om de ser så på det så är det inte rätt för mig och är det bättre att vi drar snöret här och nu. Det köpte han och hade antagligen haft på känn.
Vi avslutade med att konstatera att han och hans organisation nu vet vem jag är och "vi ska hitta något annat till dig" (hans ord). Det känns bra. Jag är glad att jag tog upp saken, att jag var tydlig och att jag tackade nej.
måndag 21 december 2020
Tack men nej tack
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Bra av dig. Jag tror man kommer långt om man är rak och tydlig, och framför allt ärlig mot sig själv.
Tack!
Jo, numera är det så. För tio år sedan hade jag bara mig själv att ta hänsyn till och då tackade jag ja till allt. Nu är jag snarare tvärt om, alla förändringar måste kännas hundraprocentiga :-)
Det är så MÄRKLIGT att arbetsgivare har det förhållningssättet och inte bara pga corona utan pga allt. Skönt att det ändå känns ok för dig. God Jul!
Skicka en kommentar