Morfar

 ...med alla sina tumörer, är på slutet nu. Vi passerade på väg norrut och jag sprang in med en blomma (till mormor) och för att säga hej(då) till honom. Egentligen skulle mina föräldrar varit där, men fick ställa in p g a halsont och det var tur. Sista mötet med någon är intimt och jag är glad att jag fick det med honom själv. Han var vaken om än knappt, eftersom hemtjänsten var där och matade honom. Efter lite tjat lät mormor mig komma in och säga hej till honom och när tjejen som tog hand om honom såg min blick tog hon potatismoset och drog sig undan. 

Det var fint. Jag stod vid hans säng och höll hans hand med ena handen, hans underarm med andra. Pressade hans hand mot min mage, kramade den. Han tittade på mig och försökte prata men kan inte det längre, det kommer bara obegripliga stön. Jag sa att det är okej, han behöver inte prata, jag vet precis vad han vill säga och vad han känner. Han nickade, lugnad. Så såg det ut som att han ville kommentera något, kanske sitt läge och han klappade honom där jag kom åt för täcket och sa att det snart är över. 

Det blir bra sedan, sa jag. Det är bara lite till men sedan får du vila. Då nickade han igen och såg lättad ut som att det var vad han ville höra så jag upprepade det några gånger. Det är snart över. Det blir bättre sedan. Du får snart vila.