Alles gut!

Ja, hej hej! Ett litet (eller långt) livstecken. Vi är hemma från Frankrike igen. Jag kom hem redan i torsdags men resten av familjen drog från Stockholm direkt upp till norrland efter övernattning och besök på Gröna Lund. Inte optimalt men Makes bror, som han inte träffat på två år, var hemma på snabbvisit från USA och om de inte träffats nu hade det tagit ett år till. 

Oerhört tacksamt för mig, som inte haft några dagar hemma själv sedan jag var gravid med Lill. Det är ganska exakt fyra år sedan.  Jag har städat källaren (tog nästan två dagar), badat mitt på dagen, druckit lite vin (med betoning på lite, en flaska har räckt fyra kvällar) och ätit italiensk skinka direkt från scharkpappret. Inte så stilfullt men jaja. 

Liten summering hittills:

Son och hans mage är under kontroll. Det har inte varit mer blod och efter samråd med fransktalande läkare på SOS International (vilken fantastisk organisation!) avvaktar vi och hoppas att det inte blir mer besvär. Läkarna där tyckte inte att vi behövde utreda saken vidare, om det inte kommer mer blod. Så skönt!

Jag hade en tuff dag då jag hyrde bil för att köra tre timmar och träffa en leverantör mellan Aix och Lyon. Det är väl sådant man säger i efterhand, men jag hade en dålig känsla. Ville inte åka. Bilen kändes ranglig som en cykel och jag var beredd att vända efter en halvtimma när jag trodde att ACn inte funkade. När jag var bara några kilometer från rätt motorvägsavfart fick jag punktering. I mittenfilen, i 130 knyck och med en lastbil i innerfilen. Jag lyckades få in bilen till sidan. 
Sedan satt jag i vasst gräs i två timmar, medan skuggan från buskarna blev mindre och mindre. Som tur var insåg jag efter ungefär en timma att avfarten precis bortom bilen var till en rastplats, jag gick dit och tiggde en mugg vatten av en snäll kvinna. Började storgråta (!) när hon frågade om jag var hungrig  och erbjöd mig en smörgås också.

Jag har alltid tänkt att bara jag har kreditkort och telefon så klarar jag mig, men i det här fallet fanns ingenstans att köpa något och ingen kom när jag ringde efter hjälp. Jag kände mig så otroligt maktlös och ensam. Därtill har våra mobiler knappt funkat under hela semestern, eftersom franska mobilnätet uppenbart är underdimensionerade, så med jämna mellanrum tappar man täckningen och behöver starta om telefonen för att få ny täckning. Ibland klarar det sig några timmar, ibland en halvtimma, men det hjälpte liksom inte. 

Sedan var det otroligt struligt att komma hem. Det slutade med att jag fick ta tåget till Marseilles (staden Gud glömde?) och Make fick hämta mig där. GUDSKELOV att mina föräldrar var på besök då, så att barnen kunde vara med dem - annars hade jag fått sova på hotell. Just då ville jag bara hem!

Jag bryter verkligen aldrig ihop, senast var nog för sex år sedan då jag glömde handväskan på ett tåg i Danmark, men den här gången var jag ett nervvrak. Satt på tågstationen i Monté... vad det nu hette, och storgrät inför tre förvånade personal, för att jag inte skulle komma med sista tåget till Antibes. Då är man (jag) rätt slut mentalt. 

Semesterns guldkant var vi hittade en svensk familj som har lägenhet lite längre upp på samma gata. Barn i samma ålder som våra, både mamman och pappan så himla trevliga att man liksom inte fick nog av att umgås. En sådan tillgång att ha vänner där. Sista dagen, när Make och jag behövde städa huset, kom de och lekte med barnen i poolen (de har ingen i sitt hus så win-win) så att vi kunde städa, och tog sedan ner våra barn till bistron vid stranden för lunch. Så glada för dem!

Vi har också haft stor glädje av båten, var ute flera gånger med den. Vi hittade en bra badvik precis söder om udden, vilket var tacksamt eftersom stället vi brukar åka till kräver en fjärdedels tank. En tank är ungefär 1000 EUR så det är bara att räkna. Efter tre-fyra utflykter till det här stället hade vi fortfarande en dryg halvtank kvar, och lät helt fräckt bli att tanka. 

Vi har varit mer oroliga än vanligt för huset och båten, så rädda att något ska gå sönder eller bli förstörd. Svärmor är uppenbart stressad över att ha oss där, ringde flera gånger med förmaningar om än det ena, än det andra. Kompisarna verkar ha samma problem med sina och vi förenades lite underförstått i besvikelsen i att ens närmaste bryr sig mer om prylar än om individer. Kanske är lite symptomatiskt för yngre medelålders som lånar sina rika föräldrars semesterbostäder. Inte bara vi som har komplicerade relationer. 

Åh, lite bilder kanske? Det kommer nog i ett separat inlägg. 

Förresten, 65 personer läste förra inlägget. VILKA ÄR NI? Man blir ju lite nyfiken.