Tillökning!

Det är en lång historia, men efter många år av processande har Make och jag landat i att vi vill bli kontaktfamilj. Redan innan jag var gravid med Lill pratade vi om att försöka bli familjehem och kom så långt att vi pratade med en organisation som arbetar med sådana placeringar och som vi hört var seriösa och bra. En supertrevlig kvinna därifrån åt middag hos oss och berättade. Å ena sidan kändes det som något oerhört meningsfullt men å andra sidan kom vi aldrig riktigt förbi hur stort åtagande det är, och vi har egentligen ett sovrum för lite för att kunna inhysa en femte familjemedlem permanent. I vintras, när allt det här med Lills kompis hände tänkte vi att vi skulle bli lite informell kontaktfamilj åt henne, eftersom hennes mamma inte har något nätverk i stan och vi kände så starkt att vad som än händer får hon inte lämna barnen till deras pappa. Då kunde vi hellre avlasta vid behov, något mamman var väldigt positiv och tacksam för men så blev det som det blev, de kunde inte vara kvar i stan och har nu skyddat boende på okänd ort men tanken om att vara ett extra stöd slog rot på nytt i oss igen så för någon vecka sedan skickade jag intresseanmälan till kommunen.

 

Igår ringde en handläggare (?) därifrån och vi pratade en lång stund. Hon berättade mer om processen som är betydligt mindre omfattande än om man ska bli familjehem. Vi ska träffa henne redan nästa vecka. Det känns väldigt bra, också att det får ta den tid det tar. Det är ju inget akut, från en dag till en annan, som familjehemsplaceringar kan vara. Man kan köra en så lång "inskolning" (som hon kallar det) som behövs, innan alla känner sig bekväma med att barnet börjar sova över. Det vanliga är att man även får träffa föräldern/föräldrarna innan man tar sig an barnet – det känns ju också väldigt bra.

 

Kontaktfamilj betyder att man har barnet hos sig en eller två helger i månaden. Barnet kan behöva en "extrafamilj" på grund av olika orsaker i det egna hemmet: Skilsmässa, missbruk, sjukdom i familjen, ekonomiska problem eller en ensamstående förälder som inte har någon annan avlastning. Det hade känts fint att göra så. Jag har liksom, sedan vi funderade på familjehemsgrejen, känt att det saknas någon i vår familj. Vi ska inte ha fler barn men vi har kärlek och trygghet att erbjuda när det finns så många barn som inte får tillräckligt av den varan.

 

Angående rum så har vi ett halvt rum, så att säga. Det är i anslutning till vårt sovrum och när huset byggdes på 30-talet var det avsett som bebis-rum och sedan våra barn flyttade till sina egna "riktiga" rum har det mest varit ett skräpsamlande extra utrymme. Det är litet, 8-9 kvadrat skulle jag tro. Det får precis plats en säng vid ena kortsidan, en liten byrå och kanske någon annan möbel, men jag tror att det kan bli riktigt, riktigt mysigt. Vi ska få upp en ny tapet, den nuvarande är gullig men rätt medfaren och när vi vet vilken ålder det blir på barnen köpa en säng. Gardiner, en fönsterbräda. Det kommer bli jättefint!

Största frågetecknet är var barnen kommer tycka. Jag pratade med Son om det för ett tag sedan och han var tveksam, mest orolig för att något mindre barn ska komma och förstöra hans legobyggen men han har en imponerande empatisk förmåga när han är på det humöret. Han förstår att man behöver hjälpa andra, när man har möjlighet. Jag vet inte alls vad Lill skulle säga men vi kommer behöva prata med dem innan nästa vecka.