Tänkte på det sedan, angående Äventyret och att han behöver regelbunden bekräftelse på att han inte är galen (jag tror det är där skon klämmer). Han är rädd och när han ballar ur är det för att han är rädd. För vad vet nog varken han eller jag, men det är en osäkerhet och oro som gör att han tappar greppet lite ibland. Kom att tänka på för sex år sedan, innan vi träffats första gången och det var jag som var rädd. Hur många gånger ställde inte jag samma fråga i oräkneliga nyanser till honom, utan att han någon enda gång, med ett endaste kommatecken fick mig att känna mig jobbig? Rationellt visste jag att han redan svarat på frågan tusen gånger men ändå behövde jag ställa den igen och igen och igen, när hjärnan spökade och dagmardrömmarna drog iväg med mig.
"Kommer du göra mig illa?"
Oj, så många sätt man kan ställa den frågan på. Vet inte hur många gånger jag tänkte att han svarat för sista gången, att det skulle bli droppen som fick hans tålamodsbägare att rinna över. Jag höll andan och väntade på att han skulle svara att "nu får det fan räcka, hur många gånger ska jag behöva…" men aldrig. När jag berättade om alla ömma punkter, alla dåliga erfarenheter, allt jag var rädd för, alla hjärnspöken – inte en gång blev han upprörd, irriterad, trött eller uppgiven. Allt landade mjuk med honom.
Det tänkte jag på, och så fick jag lite dåligt samvete över att jag inte är mer tålmodig, inte tar mig tiden att säga det han behöver höra för att bli lugn, så som han gav mig det jag behövde då.
1 kommentar:
Det är väl ändå bra och skönt att du, man, jag kan rannsaka sig själv och komma fram till såna saker. Att du inte bara lämnar det därhän. Fin insikt, nu kan du göra det bättre framöver.
Skicka en kommentar