Den varma lilla kärnan

Barnens språkliga utveckling går som tåget nu, på respektive nivå. Sofia gör sitt till, minst sagt. Hon är tveklöst den mest pedagogiska av de au pairer vi haft. Märker att Lill fattar så himla mycket. Sofia ställer frågor till henne på engelska och hon svarar, ibland med gester och ibland med enkla engelska ord, men hon fattar. Vi har känt på oss ganska länge att hon förstår mer än vi trott, när hon kommenterat samtal vi haft på engelska men vi har inte vetat om det varit enstaka ord hon tolkat och råkat associera till samma ämne vi pratar om, men nu är det uppenbart. Igår satt hon och Sofia och målade en trolldegspumpa. Sofia frågade "What colour do you want for the dots?" Lill tänkte efter en sekund och svarade "White."

 

Son tar sjumilakliv med sin engelska. Han kan föra ett samtal på engelska nu. I helgen hörde jag honom samtala med Cass (som var på besök - fin helg, fint att ha henne här) på engelska och jag började f-n gråta. Det är något med att höra sitt barn använda ett annat språk som är väldigt starkt för mig.

 

Vår lilla katt växer så det knakar, han blir mer och mer lik en hund i sättet. Han vill aldrig vara själv, var vi än är i huset hänger han med. Jag tror faktiskt inte att han någon enda gång varit själv i ett rum. Det är inte alltid han vill vara precis intill, men helst på armlängds avstånd. I helgen, när jag var rätt trött efter en insats i trädgården och gömde mig en stund i sovrummet med en bok, lade han sig på rygg med tassarna i vädret tätt mot min sida, så att jag kunde klia honom på bröstet medan jag låg och läste. Om han slutar spinna är det för att han somnat.

 

Han gillar att vara ute men går inte långt. Helst klättrar han i äppelträden eller leker i buskarna. Oftast kommer han när man ropar hans namn eller visslar. Jag oroar mig för hur det ska gå med bilarna som kör lite för snabbt utanför. Astor är järngrå och när det blir mörkt syns han inte men han har ett reflexhalsband som han kommer få ha på sig när han är ute. 

Det känns som att, med undantag för att Make har lite (läs: ALLDELES) för mycket som snurrar så är vi i familjen på ett bra ställe. Något att glädjas åt, när resten av världen håller på att gå under. Minns förresten inte om jag skrev det, men vårt eventuella lilla bonusbarn blev inget, för mammans omständigheter hade förändrats och hon kände att hon inte längre behövde avlastningen. Det är också bra, för dem.