Stolta föräldrar

Häromdagen var Make och jag på utvecklingssamtal med Sons lärare. Så. Jädra. Stolta. Han har alltid varit smart och haft lätt för sig, problemet är att han inte alltid velat. I ettan hade han svårt att koncentrera sig på lektionerna och läxorna har vi i två år fått tjata i timmar för att han ska göra (fast han sedan gör dem på tio minuter när han väl sätter igång). Nå, nu är det annorlunda. Han jobbar jättebra på lektionerna och det är sluttjatat om läxorna. Han säger bara OK när man föreslår att han ska göra dem. Rent prestationsmässigt var hans fröken väldigt imponerad. När Son var utom hörhåll sa hon att man inte ska prata poäng och så men att han i avkodningen (när man ska läsa en rad med slumpmässiga ord på en minut) kom upp i 103 ord. Snittet för nioåringar är 83.

 

En lite "rolig" detalj är att han tydligen pratar i skolan om att han är troende. Han har läst barnens bibel från pärm till pärm flera gånger och när hans fröken sa att han är så duktig nu så svarade han Ja, det står ju i Bibeln att man ska göra sitt bästa, så det försöker jag göra. Vi var alla tre vuxna lite häpna över svaret, men fröken fann sig snabbt och berömde honom för att han var så insiktsfull. 

 

Vi är så stolta över honom! Han har blivit så stor och duktig på så många sätt senaste tiden. Maten är en annan sån grej, att han börjat äta det som serveras utan alltför mycket gnäll. Han dissekerar inte innehållet på tallriken i jakt efter mikroskopiska lökbitar och i gengäld har jag slutat ljuga om vad vi äter. Här om dagen sa jag, när han undrade, att det skulle bli rostad rotsellerisoppa till middag. Okej, sa han och sedan, när han smakat, undrat om jag inte kan laga det fler gånger.

 

En annan grej är att han tar så otroligt bra hand om sin bästa kompis med konstaterad ganska grav ADHD. Kompisen kan tycka att det är jobbigt när det händer nya grejer och är mycket folk men Son verkar lugnande. Kom så går vi säger Son och då hänger kompisen med, fast han precis vägrat röra sig ur fläcken. Inte sällan får kompisen och Son sitta i ett eget grupprum och jobba tillsammans i skolan, för Son har god inverkan på kompisens förmåga att koncentrera sig och peppar honom med det han tycker är tråkigt.

 

Vi uppmuntrar det där. Man kan tycka att det är skolans ansvar att se till att kompisen har en resurs (han har en resurs men inte hela tiden), att man inte ska lägga det ansvaret på ett annat barn men jag ser det som att det Son själv vinner och lär sig genom att hjälpa andra är så himla mycket värt och något han kommer ha med sig hela livet. Så länge han själv tycker att det känns meningsfullt och bra kommer vi aldrig ha synpunkter på att han får hjälpa sin kompis.