Turistens klagan

Nej, jag klagar inte. Det är ett nästan äckligt överflöd på alla fronter och man borde skämmas. Vi har ätit så mycket att magen känns fyrkantig, druckit (snarare smakat) så mycket vin att man kanske aldrig vill dricka vin igen. Båtutflykt på Comosjön, spanat på lyxvillor från vattnet (man kan hyra Richard Bransons villa för 200 000 EUR/vecka om man vill) – allt i sällskap med personer som har så mycket pengar att de kan göra och köpa i princip vad som helst. Inte så att någon av dem har någon svulstig framtoning. Nej, de ser ut och beter sig som folk gör mest, hade precis lika gärna kunnat vara vanliga mellanchefer med hygglig lön. Det skulle väl vara mina svärföräldrar som inte skulle lyckas smälta in i mängden ens om de försökte men jag tror inte att de förstår det själva.

 

I slutet av november ska vi (delägarna med respektive) på gala i Stockholm. Det är en årlig happening men för Make och mig blir det första gången. Makes syster och jag kommer behöva ta en avstämning om kläder, men såvitt jag vet är det lång aftonklänning som gäller och på tåget hem igår bläddrade jag igenom Sellpy efter något lämpligt. Fina klänningar finns det gott om men jag är rädd att känna mig utklädd och/eller överklädd. Det är ju inte jättemånga gånger i livet man haft anledning att klä sig så och man får passa sig så att det inte går överstyr.

 

Äventyret passade på att balla ur också, över en helt idiotisk grej. Jag blev så irriterad på honom, ett surt icke-avslut på en SMS-konversation och sedan hördes vi inte på två dygn. Efter alla hans små utbrott (som kommit med betänkligt högre frekvens under en period) inser jag alltid samma sak; han behöver uppskattning och bekräftelse. Det är som ett barn som beter sig illa för att få uppmärksamhet. Jag är tålmodig med honom, vet att vårt upplägg är mycket svårare för honom än för mig men därmed inte sagt att jag accepterar precis vad som helst. Det tär ändå, på oss båda. Varje gång frågan om det är värt det, är vi dumma i huvudet som håller på så här men så tänker jag på senast och hur han berör där det känns allra, allra, allra mest, så som ingen gjort tidigare och jag kommer aldrig välja bort det frivilligt. Om någon ska välja bort får det bli han.  

 

Sist: En reflektion på tal om det där med hur man påverkas av (andra) turister – Åsa kommenterade förra inlägget, undrade mer om det här med att sätta fingret på det. Redan när jag satt på balkongen i Como och tittade ut på horderna i kepsar och gympaskor kom jag att tänka på den gamla godingen Fight Club (som jag sedan tonåren bokstavligen kan utantill) och en grej de sa där:

"Marla. The big tourist. Her lie reflected my lie. And suddenly, I felt nothing."

Är det där skon klämmer, att man ser sig själv i dem och därför inte kan koppla av och njuta?