Här om kvällen, när jag nattade Lill låg hon och tänkte på döden, som hon gör ibland. Hon går igenom sin loop, att hon inte vill dö och vill inte att jag ska dö. Hon vill att vi ska dö samtidigt. Jag får absolut inte dö före henne.
Jag säger att vi båda ska leva tills vi är så gamla och sjuka att vi inte vill leva längre ("som gammelfarfar" – vårt stående exempel) men att hon kommer att bli gammal och sjuk långt senare än jag blir gammal och sjuk. När jag dör kommer hon ha egna barn och kanske till och med barnbarn. Det finns inte utrymme för några alternativa scenarier i vår värld. Vi håller oss till att folk dör när de är klara med livet, inte tidigare än så.
Sedan reflekterade hon över att jag alltid kommer att vara hennes mamma, även efter att jag dött, och hon kommer alltid att vara mitt barn. Även när vi båda är döda kommer det vara så, för alltid. Med grötig röst bekräftar jag. Precis så är det. Hon nöjer sig för kvällen, finner en viss trygghet i att åtminstone den saken kommer vara för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar