Ljus och mörker, mörker och ljus

 Hemma efter en barnfri helg i sommarstugan. Jag har tillbringat åtminstone åtta timmar med att slipa ett barn jag köpte på Erikshjälpen. Det var vitmålat, inte särskilt snyggt men jag gillade konstruktionen och att det är helt i massivt trä. Jag blev precis klar med slipningen, nästa gång ska vi lackbetsa det i en mellanbrun nyans och låta det ersätta ett klumpigt och opraktiskt klaffbord. Nu är mina axlar och nacke ömma och jag ser teatersminkad ut, ett fint färgpuder gör mig två nyanser blekare än vanligt, sitter i hårfästet och ögonvråna. Jag behöver ett långt bad, fixa naglarna och slänga alla kläder i tvätten innan jag känner mig som en människa igen.. 

Jag tänker mycket på Seglaren, mörkare tankar snurrar efter senast. Vi kommunicerade om det i veckan. Jag är saklig, inte anklagande, berättar hur kände och hur jag visar det, sådant jag inte sagt innan så inte konstigt att han missade. Han tackar mig för att jag berättar och säger att han ska tänka på det. Min hjärna är sedan mer än två decennier programmerad till mörka tankar om sex och påtagligt ofta kan en fantasi förbytas i en vaken mardröm, särskilt när jag som nu är mentalt nedsatt. Gamla tankar och känslor kommer tillbaka, att det är fel på mig, att jag är andrasortering, att det är min lott i livet, att vara någon man inte är rädd om, att jag inbillat mig, tagit på mig en offerkofta som inte finns eller att jag själv är orsaken till att det blivit som det blivit. Jag tänker att Seglaren ska tröttna, som andra tröttnat, ledsnat på att jag betett mig konstigt, långt innan jag kunde sätta ord på mörkret som jag gör nu.

Så kände jag första åren med Äventyret också, innan jag vågade lita på att allt jag berättade, alla negativa känslor och tankar jag med ytlig andning delade skulle landa mjukt hos honom, ibland med tårarna rinnande utefter kinderna samtidigt som jag skrev och sedan inte vågade läsa hans svar, rädd för att han inte skulle orka med mig mer. Med tiden insåg jag att han rent uppskattade förtroendet och intimiteten i att jag berättade, han frågade, bände varsamt upp det som var jobbigt att prata om, fick mig att släppa in honom, så djupt som behövdes, tills han vidrört allt jag trott skulle göra ont eller framstå som fult, inte ge sig förrän han nått min botten och då bara vara där, älska mig där.

Seglaren uppmuntrar inte till att borra i känslorna som Äventyret gjorde, men han är konsekvent tydlig med att mitt bagage inte gör något, det är en del av mig och han har inga problem med att navigera runt det. Eller igenom, om det är vad jag önskar. I mörka stunder tänker jag att han inte sett en bråkdel, han vet inte vad han gett sig in på. I ljusare stunder att jag kanske helt enkelt mår bättre nu, är delvis läkt. 

Knepet är att sitta stilla i båten. Nästa gång vi ses har han reflekterat och tagit till sig av vad jag sa, han kommer se sådant han inte såg senast, allt kommer kännas bra och om det finns något jag fortfarande vill prata om är det bättre att ta det då, inte över SMS. Han är bra att prata med live, bättre än i text.

Under åtta timmars slipning har jag hunnit tänka på texten jag började på, vill gärna fortsätta men det är omöjligt utan egentid. Det är ingen terapitext, det vägrar jag göra det till. Den är ett pärlband av händelser, alla handlar direkt eller indirekt om sex, de flesta även bdsm och följer en associationstråd snarare än en kronologisk. Ett nedslag som är på tal om något annat på tal om något tredje på tal om något fjärde. Hellre kärnfullt och underförstått än långa utsvävningar. Osäker på om texten kommer ha någon början, mitt och slut, men försöker få det till att varje nedslag har det. Jag ser fram emot att fortsätta men när jag fåfängt gör ett försök på det mest undanskymda ställe jag kan komma på tar det inte tio minuter innan jag hör VAR ÄR MAMMA någonstans i huset och då är det bara att stänga igen, mitt i en jävla mening.