I badkaret vid fyrasnåret en solig lördag. Att bada badkar i dagsljus har alltid känts extra lyxigt, på gränsen till dekadent men efter att först ha putsat alla fönster på övervåningen och sedan såpaskrubbat räcken, spaljéer och trädäck tog jag mig den lyxen. Vattnet lite för varmt för ett dagbad så jag öppnade takfönstret på glänt och lade upp fötterna på badkarskanten för att svalka mig. Solen sken rakt på mig genom fönstret och det var nog veckans skönaste stund, i varmt rosmarindoftande vatten, sval vårluft och sol mot naken hud.
På middag hos mina föräldrar, mamma som antagligen fått reumatism. Min mormor led av det mer än halva livet, redan från 40-årsåldern men mamma har klarat sig till 70. Det sjuka är att det började samma vecka som mormor dog. Den veckan halkade mamma, fick jätteont och det har inte blivit bättre, vården har inte kunnat säga varför förrän nu. Igår sa mamma att precis innan mormor dog öppnade hon ena ögat och blängde på mamma. Hon tror att mormor där och då överförde sin reumatism till henne, min mormor i ett nötskal. Tro inte att du ska slippa. ”Jävla kärring” sa jag. Ja, sa mamma.
Sedan pratade vi om spöken, det som fanns huset där jag växte upp, som både mamma och jag upplevde. Det var inget mina föräldrar nämnde med ett ord, inte förrän den där morgonen när jag var kanske 17 och frågade pappa varför han hade varit uppe och gått utanför mitt rum (jag bodde i källaren som tonåring), och om han suttit och jobbat mitt i natten i gillestugan som också fungerade som hans arbetsrum. Jag hade ju hört att någon gick utanför mitt rum och när jag steg upp för att gå på toa såg jag ett konstigt svagt ljus från gillestugan, som från en datorskärm i ett helt nedsläckt rum. Nej, han hade inte varit uppe alls, helt oförstående och mammas reaktion, riktad till pappa, glömmer jag aldrig: Det är ju det jag sagt hela tiden! Och jag ba’: Exakt VAD har du sagt hela tiden?! Det var så jag fick reda på att det spökade i mitt barndomshem.
Tror ni på spöken?
9 kommentarer:
Jag växte upp i ett hus där "de gamla" fanns kvar. Hela familjen hörde dem och ingen tyckte det var konstigt eller läskigt. Vi visste ju vilka de var🤗
Carina
Men så spännande! 🤗 Fascinerande att ni inte tyckte att det var läskigt, vårt spöke verkade ju aldrig vara illvilligt inställt men ändå riktigt läskigt.
Menar du att det var era släktingar som var kvar i huset, eller gamla som bott där tidigare?
Japp! På min förra arbetsplats satt jag i ett gammalt tegelhus från 1800-talet och oj vad det hände konstiga saker där. Undvek att sitta kvar sent och ensam där för det var konstant fotsteg i trappan, branddörrar som smällde igen sig av själva. Var man på nedervåningen hörde man nån springa på övervåningen fast man visste att det var tomt. Fy!
Men det mest läskiga var att när man lämnade byggnaden så gick man ut från nedervåningen och nackhåren reste sig alltid. Jag vände mig ALDRIG om då känslan av att någon stod på andra våningen och tittade efter mig i fönstret var så otroligt stark.
Tog flera år innan jag erkände min rädsla för kollegan som jobbat i huset i många å r- och hon berättade om exakt samma typ av upplevelser....
Jag har bott i en lägenhet där jag ofta i köket (men bara i köket) upplevde att det stod/gick någon bakom mig utan att det var någon. Det var inte direkt obehagligt, men jag har aldrig varit med det någon annanstans.
Jag ryser över hela kroppen men åh, ÄLSKAR att höra om andras spökupplevelser! Fy så läskigt! 😨😳
Helt sjukt, exakt det har jag också haft! Jag tänkte skriva ett uppföljande inlägg om det men med i princip samma ord som du 😅 Nu känns det som att jag snor din upplevelse 😂
Det var gamla släktingar som bott där tidigare, och vi visste att de inte ville oss nåt illa.
Carina
Men va?! Shit. Ryser på riktigt. Och nu när jag läst ditt nästa inlägg så ja, exakt så. Man drar in luft för att säga något till familjemedlemmen man känner står bakom ryggen och sen.... nähä?
Kanske är något med kök? Gissar kvinnligt spöke!
Skicka en kommentar