Sista ordet

Tänk, det sista receptionistens kollega, vår kontorskoordinator som nu väl får gå tillbaka till att bli receptionist, sa till henne precis innan hon lämnade: "Vi är sååå besvikna på dig. För att du inte berättade hur du kände. Du gick i nio månader och sa inte att du var missnöjd. Vi är jätte-besvikna."

I en grupp människor ledda av en chef som inte visar någon medmänsklighet, där man blir straffad om man inte bara är tyst och lyder, i den skulle receptionisten berättat att hon känt sig utfryst och illa behandlad. Ja, eller hur. 

Resa med (eller utan) stil

Igår lade jag orimligt mycket tid på att packa. Det ska bli uppåt 30 grader varmt i Rumänien och jag har inga lämpliga klänningar. Antingen är de för varma, tjocka, långärmade, eller för leisure. Tyckte inte heller att jag har några lämpliga kjolar. Utöver chefen och jag ska inköparen från vår viktigaste kund följa med och jag vill se professionell ut, samtidigt som jag inte vill svettas ihjäl. Trodde inte jag skulle säga detta, men jag behöver tydligen komplettera garderoben.

 

På tal om inköp vill jag ha en snygg ryggsäck, något man inte behöver skämmas för på Roms gator. Finns det något som skriker 'turist utan stil och klass' som en rygga i nylon med företagstryck? Nope. Däremot har jag noterat att en Kånken aldrig är fel, till och med välklädda italienska pappor på nöjesfält kommer med en sådan slängd över axeln och syrran har en gammal som hon använder flitigt. Nu är jag inte Fjällräven-typen, hellre något praktiskt men elegant i konjaksfärgat skinn. 

 

Efter Italien-resan har jag funderat på vad som egentligen är så hemsk (skämmigt) med att känna sig som en uppenbar turist och landar i att med det ultraturistiga skapar ett avstånd till stället man besöker, en markering att man bara är på besök, att man spelar efter andra regler, är klädd för något annorlunda och flyter ovanpå, en droppe olivolja i ett glas vatten. För mig blir upplevelsen mindre värd. Jag vill känna mig, så gott det går, upplöst där jag är, se, höra och smaka det som är på riktigt, åtminstone försöka att inte framstå som en idiot. Jag vill inte sitta på en uteservering klockan tre på eftermiddagen och beställa en cappucino för jag vet exakt hur dum i huvudet de innerst inne tycker att man är, även att de på turisttäta ställen håller masken. De håller inte masken utanför turiststråken. En gång har jag testat beställa cappucino vid fel tid, trots att syrran rådde mig att låta bli. Han i baren muttrade en harang på italienska och syrran sa Jag sa ju det, han tycker att du är dum i huvudet. Efter kl 11 sveper jag min pyttelilla kaffe med en hel påse socker ståendes vid baren – som man ska.

 

Syrran får så himla ofta frågor från bekanta och bekantas bekanta, alla tycker naturligtvis att just deras resa är speciell och engagerande. ”Hej, vi ska till Rom i juni och undrar om du har några tips…”
Önskelistan är lång och ofta detaljerad. De vill ha barnvänliga aktiviteter, kultur, bra restauranger, prisvärt men bekvämt boende, utflyktstips mm. De vill egentligen inte ha kultur. De tror bara att de vill det men när det kommer till kritan är de inte intresserade. Jag brukar mata in deras önskelista på Chat GPT och skicka svaret till dem sa syrran. Hon har alltid varit pragmatisk. 

Upp och iväg

Idag cyklade jag till jobbet för första gången sedan vi flyttade till nya bygget. 18 minuter tog det och ja, den enda egentliga ursäkt man har att inte cykla till jobbet är om vädret är dåligt. Samtidigt vet jag hur jag är och det är minsta motståndets lag.

 

Gårdagen hos Seglaren blev inte riktigt så intensiv som jag föreställt mig. Han hade fått i sig en gnutta glykol dagen innan när han fixade med båten och inte mått helt bra under natten så han hade inte riktigt sin vanliga energi. Dessutom: Efter en månad känner jag mig en aning stapplande, inte riktigt tillbaka på ruta ett men lite åt det hållet. Som jag brukar tänka och säga: Hur det blir när vi ses är summan av vad vi båda känner för där och då. Det var i alla fall väldigt skönt att träffa honom igen och timmarna går snabbt. För första gången var jag tvungen att be honom släppa mig mitt i en lek, repen gick för tight om mina överarmar och när han dessutom utmanade mig genom att dra mina armar uppåt och bakåt kände jag hur det snabbt började sticka obehagligt i händerna. Senare på eftermiddagen, efter en övning som varit ganska mentalt utmanande för mig pratade vi lite och det är alltid värt att prata där och då, för gör man inte det kan något som i stunden känns som en petitess på några dagar växa sig större och mörkare. Det behöver inte ens vara något som hänt, bara att mina tankar drar iväg till en sorts tänk-om-scenario men inget gör mig mer grundtrygg än att han kan läsa mig.  

 

Imorgon jobbar receptionisten sin sista (förmid)dag. Upphör inte att förvånas över hur tondöv hennes chef och hela avdelningen är, kan inte smälta att det är de som är vårt HR. Idag hade de avdelningsmöte men precis innan sa HR-chefen till receptionisten att hon inte behövde vara med eftersom de skulle prata ’framtid’, istället för att de kanske hade kunnat använda tiden till någon sorts.. tja, tack-å-hej? Vi andra tyckte det kändes så fel att hon inte får något som helst avsked från sin egen avdelning att en av ekonomicheferna jäktade iväg och köpte fika till en högst inofficiell avtackning. Kontorskoordinatorn hade förra veckan frågat receptionisten om de kunde prata en stund men det visade sig att hon ville ventilera var hur orolig hon själv  varit för att bli av med jobbet, och hur tufft det kommer bli för henne när receptionisten slutar. 

Nästan hela den här arbetsveckan försvinner eftersom jag och chefen ska till Rumänien på leverantörsbesök. Vi flyger imorgon kväll, sover i Wien, därpå två dagar i Rumänien, flyger till Rom på torsdag em, sover i Fiumicino (syrran kommer antagligen ut och äter middag med oss) för att slutligen komma hem i rimlig tid på fredag.

Känslor x 3

Fast jag påverkas minimalt själv börjar det här med uppsägningarna kännas även för mig. En projektledare, han som är hela företagets lillebror, fick besked om att han förlorar jobbet, fast han har en kollega som gör precis samma sak och anställdes långt senare. Företaget har använt ett av sina tre ’undantag’ för att peta honom och spara henne. Ingen förstår varför. De som arbetat med henne säger att alla hennes projekt är katastrof, hon sabbar relationer på löpande band. Om hon varit fantastisk och han kass hade man förstått. Däremot håller hon hög profil, är bra på att synas i externa sammanhang och postar massor av fjäskiga inlägg på LinkedIn om hur tacksam hon är över att ha sitt drömjobb på ett så fantastiskt företag #gratitude
AI-genererade, säger de som orkar läsa och förstår sig på. Vi undrar om det är därför hon får vara kvar. Idag sprang jag på han som blir petad, frågade om han ville ha en kram. Det ville han, vi stod med armarna om varandra långt mycket längre än vad som är brukligt på en arbetsplats men han behövde det, jag kände hur han darrade. Likblek, ansträngd röst, mår skit, befogat arg, ledsen och besviken.

 

Gårdagskvällen hos mig blev succé. Käpphästhoppning, rånarbowling, luftgevär mm. Jag skrattade så jag var tvungen att stå med benen korsade. Vi pratade inte alls om några uppsägningar, PNG blev så glad för örhängena vi valt ut och för kortet jag skrivit (ja, jag kände mig falsk men det var värt det) att hon började storgråta men jag är bra på sånt, blir inte obekväm, 70 procent medkänsla, 30 humor. Resten av sällskapet andades ut när hon fnissade mellan tårarna och snart skrattade vi åt något annat. Lite senare, när jag stod i köket och skivade tomat till hamburgarna kom chefen in och gav mig en spontan från-sidan-kram och sa tack, uppenbart lättad att det blev bra och att han slapp befatta sig med varken avskedstal eller tårar. Han berättade att PNG hade flippat på lunchen igår, hållit låda om alla dåliga beslut företaget fattat och då bestämde chefen att måttet var rågat, så hon jobbar sin sista dag imorgon. 

 

På söndag ska jag träffa Seglaren. Det är en månad sedan nu och behovet av extra allt känns i hela kroppen. Tänker oproportionerligt mycket på små knappar mellan hans varsamma fingertoppar och ett allt annat än varsamt grepp om mitt nackhår. Jag vill ha alla tänkbara ytterligheter på en gång, så hett att de smälter ihop. Han kommer förbereda en lämplig repstump för mig att fläta in i håret. Att använda mitt hår i lekarna har vi pratat om länge men hittills har det inte blivit av. Nytt för i helgen är en snygg axelbandslös bh, de vanliga går inte att få av helt när ens händer är bundna.

Depp och fest

Tillbaka på en deppig arbetsplats. Igår på morgonen var det ungefär 15 stycken som fick veta att de förlorar jobbet och kl 13 hade de stort infomöte. Hur organisationen kommer se ut vet vi inte än, och vi vet inte namnet på alla som blir av med jobbet, men min namne på hållbarhet är en av dem och jag är lite chockad över det, trodde att hon om någon satt säkert men när 50 procent av hållbarhetsavdelningen försvinner visar det hur företaget prioriterar. En annan är receptionisten som redan från början sa att hon trodde att hon skulle ryka. Hon fick en lång, lång kram idag på morgonen. Vad det verkar blir Martin kvar.

 

Marie och jag satt på hennes kontor och pratade när chefen stack in huvudet. Vi sa att vi pratade om gårdagen och så himla tråkigt men han viftade i princip bort det. ”Jaja, men det är så det är. Nu blickar vi framåt.” Tydligt: Sitt inte här och deppa! Marie sa att igår var det sagt att alla chefer skulle ha samtal med sina team för att fånga upp dem men chefen bjöd inte in till något. Vet inte om han är rädd för vad som händer om folk tillåts visa känslor eller om han bara tycker att det är trams, men jag blir besviken på honom, att han inte förmår visa mer empati och inte känner något som helst ägandeskap för hur hans team mår. Efter varsel-informationen var han också helt frånvarande. Till mig sa han att ingen tagit initiativ till att prata med honom (som att ingen verkar ha behov av att prata) men å andra sidan kanske det borde vara han som tog initiativ till att prata med oss.

 

Konstig tajming att vi ska ha teamaktivitet hos mig ikväll. Femkamp och grilla hamburgare. Det bestämdes långt innan vi visste något om det här men nu är det bara att tuta och köra och se till att alla är på bra humör. Det blir dessutom avtackning för PNG och David som slutar. 

Cannelloni macaroni osv

På väg hem från Rom, barnen och jag! Det har varit en fin resa. Bra variation. I fredags soft dag hemma och mindre utflykt till Trevignano för lunch och gelato. I lördags heldag på nöjesparken Cinocitta. Väsentlig skillnad i kvalitet mellan italienska och svenska nöjesparker, det kan vi säga, men barnen fick flera vändor i flumridebergochdalbanan så de var nöjda och det var huvudsaken. 

I söndags körde vi två timmar norrut, hamnade i Toscana på vingården som syrran och hennes man nu i princip köpt. Det är bara tillträdet kvar inom någon vecka eller så. Det är ett helt underbart ställe, jag var alldeles lycklig när jag gick runt där. 300 olivträd, fruktträdgård, en vinodling som ger ca 1500 flaskor om året (men som man behöver börja om från början med så tar några år innan första ’utdelningen’. Flera stora fikonträd, massor av rosor och lavendel. Tennisbana och rejäl pool, båda med utsikt över böljande kullar men i skriande behov av en rejäl dos kärlek. Nuvarande ägarna slutade underhålla när det närmade sig försäljning. Sju sovrum kanske, gissar lika många badrum. Man tappade räkningen. Tjocka stenväggar och tegelgolv. Rejält lantligt kök med massiv mörkgrön gasspis. De ska ha det för event, bröllop, high-end airbnb. Husfru, kock och tenniscoach om man vill. 

Igår åkte vi in till centrala Rom, inledde med gelato på ett favoritställe, besökte Peterskyrkan och hängde runt i Prati där syrran bodde innan de flyttade ut till Olgiata. Det känns att gå runt där, så mycket tid jag tillbringat där, kört barnvagn eller låtit dem gå balansgång på murarna, minnen knutna till vart och vartannat gathörn. Här har tiden gjort en hållplats. Vi gick förbi porten på Borgo Pio där vi bodde för syrrans bröllop, när jag var höggravid med Lill. Jag känner mig hemma, kan svara på ”ursäkta, vet du var…”-frågorna på trottoaren, lite smickrad att se ut som någon som vet. Mötte upp syrran och kusinerna, åt en pizza värd namnet och ytterligare varsin gelato på ett annat favoritställe. Maxad sista dag. 

Placebo

För en dryg månad sedan hade jag videomöte med en nätläkare om hormoner. Nätläkare är ju roliga. Vi var överens om att jag inte behöver dem, hon sa också att man inte ska hålla på med hormonbehandling mer än max sju-åtta år så bättre att vänta tills behovet är påtagligt men trots det:  ”Om du vill skriver jag gärna ut”, sa hon flera gånger. För om hon skriver ut kan hon räkna hem ett nytt möte á 890 kr om tre månader, samt ett om 12 månader, osv. Skriver hon inte ut blir det ingen uppföljning och därmed förlorad intäkt. Jag avböjde och sa att jag återkommer när det känns mer angeläget. Läkaren tipsade i alla fall om kosttillskott, Magnesiumglycinat (jag köpte Närokällan) och något som heter Ashwagandha (köpte KSM66). Hon sa att, förutsatt att man inte fuskar med doseringen (!) hjälper de två riktigt bra mot det jag upplevde som mina största problem, att jag vaknar kallsvettig vid 4 på morgonen och har svårt att somna om.

 

Nu har jag tagit de där kosttillskotten nästan en månad och tyckt att jag känner mig som vanligt. Samtidigt har jag (utan att lägga ihop det ena med det andra) sagt till folk att jag fått en så bra dygnsrytm; somnar runt 22.30 och vaknar nästan alltid strax innan klockan ringer vid 6, känner mig pigg och utvilad som att det är min kropp som bestämmer rytmen och jag bara hänger med. Det här att jag tidigare legat vaken någon timma runt 4 hade jag helt glömt bort för det har inte hänt på ett antal veckor. Först idag på morgonen slog det mig att det kanske inte är någon tillfällighet att jag sover mycket bättre och på hela taget känner mig piggare.

 

Läkaren pratade så klart också om vikten av att styrketräna. Jag har ju hört det hundra gånger innan, men ja, nu händer det. Det var en riktigt bra runda med PTn i förrgår, betydligt tuffare än första gången men inte värre än att jag klarade det. Det är nog också en anledning till att jag behöver hjälp, jag har inte ”frivilligt” utmanat mig själv tidigare, behöver att någon säger till mig att jag klarar mer än jag tror för att jag ska våga ta i. Idag är det nästan så att jag vill träna? 

 

Nu när jag skrev det fick jag nästa aha-upplevelse. Det kanske är träningen som får mig att sova bättre och vara piggare. Shit så dum jag känner mig som inte reflekterat över något av det förrän idag.