Hälsningar från det undermedvetna

I en dröm nyligen berättade jag för någon att ett starkt barndomsminne är att när min mormor och morfar kom på besök ringde de aldrig på, de öppnade dörren och mormor ropade alltid till mamma "Har du plats i frysen?"

Inte en så konstig fråga som man kan tro. Morfar jagade, mormor kom ofta med dubbla plastpåsar innehållande djupfrysta mörka köttbitar. Självhäftande etiketter med hennes eleganta skrivstil. Älgstek, plus ett årtal. Minns att mamma alltid blev glad, förstod det inte då. Kött liksom. Vem bryr sig. 

Har inte kunnat sluta tänka på det där. Det känns väldigt bekant, "Har du plats i frysen?" men jag är inte helt hundra på att jag minns det. Var det något min hjärna kokade ihop i drömmen? Jag tror inte det och om inte, så märkligt att det lilla minnesfragmentet legat latent i min hjärna i 35 år för att plötsligt bubbla upp i en dröm under mitt 42:a levnadsår - dessutom presenterat som starkt barndomsminne. 

Rättvisan

Mycket tissel och tassel på jobbet idag. Vår helt inkompetente supply chain-chef har fått gå. Han är en sådan som har ett imponerande CV bortsett från den detaljen att han inte varit längre än runt 1,5 år någonstans, antagligen för att det är ungefär så lång tid det tar innan det börjar bränna för mycket under fötterna. Första året kan man komma undan med att man är ny på jobbet men sedan börjar det ställas krav, bli jobbigt, man känner 'det här var nog inte rätt för mig', söker något annat och slutar efter ytterligare ett halvår.

 

Vi gick och räknade kallt med att han skulle göra samma här, men så stod det klart att han fått köpa in sig på en aktiepost och då insåg vi att han aldrig skulle säga upp sig. Det är en ganska god prognos på aktiernas värdeutveckling och att säga upp sig frivilligt är att avstå från ett gäng miljoner om några år. Jag var riktigt deppig att någon som är så kass som han får köpa in sig bara för att han blivit rekryterad till en chefsposition – och att han är en man i 50-årsåldern som rekryterades av två män i 50-årsåldern, vilket antagligen var till hans fördel.

 

Men idag fick vi alltså reda på att han slutade igår, samma dag som han berättade för sin avdelning. Jag tycker att det hedrar min arbetsgivare, att man tar konsekvensen av en felrekrytering, även att det är obekvämt och knöligt och säkert dyrt. Många andra ställen jag jobbat där man låtit motsvarande hållas och hoppas att de ska hitta något annat på egen hand. 

Dagdrömmarna

Jag tackade definitivt nej till kryssningen. Inget lätt beslut men det kändes mer rätt att tacka nej än att följa med. Det är inte alltid magkänslan kan hjälpa en i besluten men den här gången var det egentligen ingen tvekan. Det tog inte många dygn innan jag började fantisera om att göra något annat än att jobba de (nästan) två veckorna familjen är borta. Vid fikabordet pratade vi om att bila mellan vingårdarna i Europa. Förra veckan såg jag på Insta att Jennie Walldén varit i Deauville i Normandie. Jag har ju drömt om att åka till norra Frankrike länge. Kanske är det i sommar jag ska göra det men vill inte åka själv.

 

Slängde iväg ett mess till min kusin, inledde med att säga att jag är 99 procent övertygad om att hon skulle avböja men frågar ändå om hon vill hänga med en klimatvänlig(are) resa söderut i början av juli… Hon sa inte nej, hon sa kanske.  

 

Nu har jag Normandie i bakhuvudet. Antingen tåg dit och bara njuta av livet i Deauville (eller någon annanstans), alternativt (hellre) köra elbil dit. Åka runt. Fylla bilen med vin. Tänk om man kunde plocka upp min syster någonstans på vägen. Smidigt för henne att ta sig till Paris. Vi tre. Vilken dröm det hade varit! 

Rätt är lätt

 Jag behöver bestämma mig tills imorgon om kryssningen eller ej. Jag vill resa med min familj, vill träffa makes syskon med familjer. Vill (enligt nedan) INTE åka på kryssning. Så himla svårt beslut men om det känns fel i magen är kanske beslutet fattat redan? Jag vill göra sådant jag kan stå för. 

Sa till Make idag att om förra kryssningen varit världens grej, något jag verkligen uppskattade, hade jag kanske kunnat leva med mitt dåliga samvete, men det var en tämligen medioker upplevelse för min del. Barnen älskade det, men jag kände att jag precis lika gärna kunnat vara utan det. En tredje faktor som antagligen påverkar beslutet. 

Den här helgen är Make i norr på konferens med sin syster. Lills bästis sover över, en tämligen spontan men lyckad grej. Det hade kört ihop sig för dem och jag är glad att hon frågade. Fint när man kan hjälpas åt. 

Jag har bäddat rent med nymanglade lakan, längtar efter en varm dusch och sedan krypa ner. Sov illa inatt behöver en tidig kväll. 

The lifestyle you ordered is currently out of stock

Det här med Make och hans 'engagemang' är som en väldigt utdragen förlossning. Det är jobbigt men vi hjälpts åt att hålla ögonen på målet och tänka att det kommer att bli väldigt bra sedan. En viktig grej är att det finns ett datum. Det finns en plan. Många starka viljor, starka åsikter men Make och hans syster står beundransvärt starka med varandra. De håller sin kurs, håller en jämnt hög nivå och jag är oerhört imponerad över dem. Inga ogenomtänkta impulser, de låter inte stressen påverka hur de beter sig, varken mot varandra eller mot de som, mer eller mindre medvetet, motarbetar processen.

 

Tanken är att Make kommer vara borta varannan arbetsvecka fr o m nästa höst. Det blir lite annorlunda men vi får fokusera på det positiva. Det blir helt okej. Vi gör det bästa av situationen och jag trivs i grunden med att vara själv med barnen.  

 

Makes föräldrar vill bjuda på kryssning igen, för att fira en signifikant bröllopsdag. Det är oerhört generöst och möjligen är det enda som är mer privilegierat än att åka på gratis kryssning är att tacka nej till gratis kryssning. Känner att jag inte kan följa med. Vill inte följa med. Kan inte stå för att åka på kryssning en gång till, tycker att det är fel av så många anledningar. Miljöpåverkan, arbetsvillkoren för de som arbetar på båtarna, överturismen – tusentals människor som väller i land över dagen men i stort sett inte spenderar några pengar lokalt. Det är smaklöst, vulgärt.

Tittade på fartyget, en megakoloss med äventyrsbad i aktern. Det vänder sig i magen och jag skickade en Banksy-bild till Make; de feta turisterna i riskshaw som dras av en liten, liten pojke med trasiga kläder. Det är så det känns. Jag vill inte vara den där feta turisten mer än jag redan är. Mina in-laws skulle aldrig reflektera över det. Som min svägerska, helt ärligt, medgett: "Den enda klimatångest jag har är att jag inte pallar att vara utan sol och värme." Hon hymlar åtminstone inte.

Noventstämningen

Någon mer än jag som, så här i Novent-tider, upplever att stjärnor av överblivna tapeter är en förbannelse som aldrig släpper taget om en? Förra året lyckades jag med blod, svett, tårar åstadkomma en girlang av tapetstjärnor som såg helt okej ut, åtminstone på håll.

 

Nu matas det på med nya klipp i flödet, tapeter i dämpade färger, limstift och det ser enkelt ut. Är det dags igen? Jag vet ju hur det blir. Man tänker att det här blir ett mysigt pyssel att göra med sin sjuåring. Det slutar med att sjuåringen blir uppmanad att SNÄLLA gå och titta på teve och man själv sitter hukad över pyssenysserna, väser långa haranger av fula ord och får brännblåsor på fingrarna av limpistolen men JÄVLARIMEJ om jag inte ska lyckas.

 

Är det bara jag som blir svettig i nacken och på ryggen så snart jag ska göra något pilligt? Det räcker med att försöka få upp en hård knut på ett silkesband för att det ska börja klia i nackskinnet. 

Den äldre generationen, osv.

 Nu åker jag snart hemåt efter en oerhört avkopplande helg. Glad att jag hade katten med mig. Han pratar inte men man ska inte underskatta känslan av sällskap ett djur ändå bidrar med. Det har varit skönt att vara själv, jag behövde det, men nu längtar jag (faktiskt) hem till min familj. 

Jag har inte varit mörkrädd nästan någonting. Första natten låg jag vaken någon timma och tyckte att jag hörde ett konstigt ljud men hade ställt en skohylla så att dörrarna mellan verandan och huset inte skulle gå att öppna, om ni någon mot förmodan skulle lyckas forcera ytterdörrens lås. En extra barriär. Förutom att läsa, enda och äta mat som bara jag gillar har jag målat taket på övervåningen och fixat med lite småsaker. Skönt att få lite gjort också, inte bara såsa.

På tal om ingenting: En åldersgrej - det här men att vissa ska kommentera ALLT på Insta. För länge sedan hade jag en blogg som var öppen för alla. Den läste t o m min farfar. Då skulle pappa kommentera allt, gärna sådär lite i förbigående, antydande, såg till att väva in grejer han läst på bloggen i samtalet, som att jag skulle bli imponerad över att han läst och kom ihåg allt. Farfar var likadan. Det var nog det som till slut gjorde att jag lade ner den bloggen. Det var kul att skriva öppet. Tror jag var mer haha-rolig då.

Nu är min mamma så på Insta. Hon kommenterar ALLA stories, alla inlägg. ALLT. Jag orkar inte ens läsa vad hon skriver. Det är bara nonsenskommentarer. Bekräftande. Eller informerande, fast beside the point. Som att vi inte känner varandra. Jag svarar aldrig. Orkar för det mesta inte ens öppna och läsa. Så har vi ju gammelfaster Karin som fortfarande verkar tro att alla stories är något jag skickar privat till henne, och hon ”svarar” på samtliga. Hon missar verkligen alltid poängen. Varenda gång. 

Jaja. Nu väntar jag bara på att diskmaskinen ska gå färdigt, så ska jag åka hem sedan. Jag saknar min familj men längtar samtidigt redan hit igen!