Livet rullar på med huvudet i sanden. Tråkigt att man ändå ska behöva känna såhär, behöva gå och förneka av självbevarelsedrift. Jag önskar att vården tog tidigt gravida kvinnor på större allvar. Vet inte om det är så rationellt att någon nationalekonom har gjort ett case på vad det skulle kosta samhället om man valde att ta tidigt gravida kvinnor på allvar och kommit fram till att det hade kostat låt oss säga 5,4 miljarder kronor om året och därför ska riktlinjerna vara att vifta bort alla oroliga tidigt gravida kvinnor såvida inte deras tillstånd kan vara livshotande.
Jag funderar fortfarande på om jag ska boka tid hos den privata gynekologen för ett ultraljud, och i så fall när. Kanske när hjärtat ska ha börjat slå. Det vore skönt att se det slå, om det ens går att se. Jag drar mig för det. Jag gillar henne inte. Så sjukt opedagogisk. När jag sa att det var mitt tredje missfall sa hon att om folk inte gjorde gravtest så himla tidigt så skulle missfallsstatistiken rasa. Att man borde vänta minst två veckor efter förväntad mens innan man gör gravtest. Vilket ju är en helt idiotisk grej att säga. Jag visste ju att jag var gravid redan innan jag gjorde testet. Har man så ont i brösten att man vaknar av det mitt i natten är man gravid.
Så jag är mindre sugen på att gå tillbaka till henne men kanske ändå gör det, för att få veta.
Har inte ens laddat ner gravidappen. Har inte funderat på när beräknat datum skulle bli. Pratar inte om det. Det kan gå dagar utan att vi nämner det hemma och om vi nämner det är det för att Make frågar "hur det är med bebi" och då viftar jag bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar