Jo, i höstas var jag gravid. Trodde jag i alla fall. Eller, på något vis måste jag ha varit gravid men det är lite av ett mysterium, fortfarande.
I vecka 8 fick jag en blödning som var sparsam men inte upphörde. Eftersom vården har en minst sagt nonchalant inställning till kvinnor som är tidigt gravida ("vänta och se") hittade jag en privat klinik som gjorde ultraljud och det visade sig att det var helt tomt där. Svart. Inte så mycket som en liten moderkaka. Jag, som förväntat mig att se ett dött foster var en smula lättad, på något skumt vis. Det konstiga var att jag fortfarande då visade (svagt) positivt på gravtest så något hade det ju varit. Jag har dock inte haft någon missfallsblödning, så jag fattar inte var det som var där tog vägen.
Nu i vintras fick jag för mig att det som hänt var ett tecken på tumör i hypofysen. Jag googlade, på grund av ett annat symptom, och fick upp en vetenskaplig läkarpublicerad artikel, där det stod att produktion av hcg-hormon utan att vara gravid kan vara tecken på en sådan extremt ovanlig men mycket malign hjärntumör. Jag blev naturligtvis livrädd men blev ordentligt kollad och det var inget. OM det nu varit en tumör hade inte hcg-nivån avtagit som den gjorde utan snarare ökat.
Jag är i alla fall lite skadad, känner jag. Mitt nuvarande tillstånd känns mer som en sjukdom som kan slå åt båda hållen. Kan inte ens tänka att jag ser fram emot vecka 12 och kan inte bestämma mig för om jag ska ta ett tidigt ultraljud (typ vecka åtta) för att se om det finns något där men jobbigt om man gör det, det är något där som lever och så tror man att allt är fine and dandy, och så skiter det sig ändå framåt vecka 12. Då kanske det är bättre att inte hoppas alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar