Tror jag var in och ut på fem minuter, åtta max. Hon ba': Hur mår du? Ja' ba': Sådär. Hon ba'. Okej. Hopp upp så ska vi titta! Privata läkare, alltså.
Men ett litet foster fanns det och ett litet hjärta som slog. Otroligt. En liten klump på 9 mm. Hur kan man ens vara så liten? Den rörde sig inte, jag hade trott att den skulle röra sig men den var helt stilla. Om hon inte kunnat peka ut hjärtat så hade jag nog inte trott på att den levde.
Make var inte med. Jag har inte berättat för honom att jag skulle dit, ens. Det är nog lite konstigt, men jag kände på något vis att jag behövde göra det själv. Jag hoppas att han inte blir sur på mig för att jag inte sa något innan, men nu kan jag i alla fall ge honom en glad överraskning ikväll! Egentligen hade jag tänkt att vi skulle försöka äta lunch ihop, om det gick bra, så kunde jag berätta då, men han skulle från stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar