Igår var jag ledig. Studiedag på föris och jag anmälde mig frivilligt att vara hemma hela dagen. Egentligen skulle vi ha tagit halva dagen var men jag behövde det. Vilken skillnad på hur man mår när man kan sova ut, ta det lugnt på morgonen, låta dagen flyta i sitt eget tempo. Mådde knappt illa en minut igår, var vaken till 21.30. Men idag på morgonen, efter en bökig natt var illamåendet tillbaka, om än klart hanterbart.
Idag ska vi ha teammöte större delen av dagen. Jag har laddat med frukt och digistivekex. Det är rätt uppenbart att mina närmaste kollegor begriper hur det är ställt med mig. Precis som med sonen märker man det på vad folk inte säger eller frågar. Som när jag knappt rör min lunch och ingen kommenterar det. Eller när jag suttit och knaprat på ett enda äpple i 45 minuter. Helt slutat dricka kaffe och alla ba' visslar och tittar åt annat håll. Men det är lugnt. Så länge jag inte behöver stå för det behöver jag heller inte informera någon om det skiter sig. Det är ju det man vill undvika. Att behöva harkla sig vid fikabordet och ba' Jo, ni vet, jag var ju gravid men tyvärr så...
Min bästa vän har haft mycket svårt att få barn, med några riktigt jobbiga missfall. Hennes approach: Varför är missfall och barnlöshet ett sådant tabu? Varför ska jag skämmas? Om en anhörig avlider är man öppen med det på jobbet men varför får man inte prata om att man förlorar ett barn/en graviditet - det är fortfarande en sorg? Om man vill, alltså. Det får ju vara upp till var och en men hon har varit helt öppen om sin endometrios, IVF och att hon även haft flera missfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar