Tänk, jag trodde att det skulle vara mer konkret andra gången, att man skulle fatta mer men det gör man (dvs jag) inte. Det är fortfarande så overkligt och konstigt att det bor en människa i min mage, en människa som ska komma ut och sedan vara en del av vår familj för alltid, med en personlighet och karaktär och ett eget utseende och humör. Den personen bor i min mage nu. Hur sjukt är inte det?
Jag tror att bebi växte mycket i helgen. Särskilt igår. Jag var trött som en gnu hela dagen. Inte sömnig-trött, mer benen-tunga-som-bly-trött. Och sötsugen. Ändå var jag ute nästan hela dagen, fixade i trädgården. Vad skulle alternativet vara, liksom? Lägga sig i soffan med en bok? Ursäkta om jag hånskrattar en smula. Plus: Jag vill ju fixa i trädgården, tycker om att göra det, blev bara så utmattad. Allt går på tredjedels fart och när jag kört Son i skottkärran hundra meter var jag så slut att jag var tvungen att sätta mig på marken och bara andas en stund.
Dagen slutade med att Make och jag blev osams. Rättare sagt; Han blev osams med mig, som vanligt. Att han fortfarande inte lärt sig att om det blir dålig stämning c:a 10-15 minuter innan maten är klar är det 100 procent av fallen p g a han är dum i huvudet p g a lågt blodsocker. Och i 99 procent av fallen ber han om ursäkt efteråt, för att han fattar att han var dum men den där sista procenten inte för att han tycker att jag gjort något fel och att jag borde be om ursäkt men det var inte jag som var dum så jag säger ingenting. Han borde ändå ha lärt sig: Håll käft innan middagen. Är man fortfarande sur efter några tuggor så fine, men det är man (dvs han) aldrig.
Aja. Vecka 19 i alla fall. Det är nog bara en fråga om dagar nu innan jag kan känna bebi utifrån, tror jag. På torsdag har vi UL. Ska ta reda på om det är en tjej eller kille. Hoppas-hoppas-hoppas tjej (men jag tror inte det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar