Idag föll det sig så att jag åt lunch med några kollektivare och hamnade med en kille jag brukar heja på men aldrig pratat med. Vi började snacka och efter en stund frågade jag om hans ursprung. Jag brukar inte göra det, det känns så fantasilöst och jag är rätt säker på att folk med utländsk bakgrund är rätt trötta på att hela tiden får frågan men jag anade spansk brytning och jo, han är från Chile.
Lite till snack och jo, han flydde hit från juntan men, visade det sig snart, han var med i juntan och deserterade, inte så att han var förföljd av dem.
Att du bara vågar berätta det? tänkte jag högt. Kan tänka mig att det mer eller mindre är skottpengar på en sådan fortfarande, med tanke på allt hemskt de tog sig för.
Nej, visst sa han. Men i hans fall var det redan rätt kört, för han syns på filmer från den tiden (sa han) och jag bara sa att jag inte ville veta, jag vill verkligen inte veta, för det kändes som att han ville berätta mer. Nu sitter jag och har gåshud på hela kroppen. Jag har precis ätit lunch med någon som mördat och torterat oskyldiga människor. Pappor, mammor, barn. Okej, han flydde från det och han hade kanske inget val (som det brukar heta) men ändå. Fy fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar