Det är så fint nu, att det man matat Son med sedan han var bebis fastnat. Jag har alltid, i tre år nu, många gånger om dagen sagt följande till honom:
"Du är så fin. Mamma älskar dig mest i hela världen. Mamma kommer alltid älska dig och mamma kommer alltid ta hand om dig." Med varianter. Ibland säger jag "mamma och pappa" och ibland säger jag att jag älskar honom och pappa mest i hela världen, men i regel exakt så. Nu börjar det komma tillbaka. Ibland tittar han på mig och säger: "Du ska alltid älska mig." Ja, säger jag. Alltid.
Det svider lite i hjärtat varje gång jag säger orden, för jag vet ju att det inte finns något som är för alltid. Förr eller senare (förhoppningsvis senare) dör man och jag kan lite säga orden utan att samtidigt tänka "...tills jag dör". Samtidigt tänker jag att när han väl börjar förstå att det finns något som kallas Döden och frågar om det kommer jag säga att all den kärlek jag känner för honom inte dör bara för att jag gör det. Det måste vara så. Jag tänker att det kanske är ett batteri, att jag laddar honom med kärlek och att den kommer finnas kvar sedan också, göra så att han kan ladda andra med kärlek.
Det här med kärleken man känner till sitt barn är bara en enda pay-it-forward. Jag förväntar mig inte att få tillbaka lika mycket kärlek som jag ger honom men däremot att han kommer ge sina barn lika mycket kärlek som jag ger honom. Samma sak med omtanke och omhändertagande. Man får av sina föräldrar. Man ger sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar