Man är lite synsk...

...ibland.
Som till exempel när jag skulle bli uppsagd från förra jobbet och drömde natten innan att min chef flaggade för att han hade dåliga nyheter och att jag redan i drömmen fattade att jag skulle bli av med jobbet.


I helgen fick jag en uppenbarelse. Jag tror inte att jag kommer få det där jobbet. Det känns okej om det blir så men det som ger mig lite ont i magen är att jag tror att Allan Ballan får det istället och det vill jag inte. Vem som helst, men inte han!
Utan att känna, knappt ens ha träffat, chefens chef: Han är en senior man och seniora män har en tendens att tycka att andra seniora män ska belönas för sin senioritet. Som min pappa uttryckt sig angående saken (fast formulerat på annat sätt): "Det är trevligt!"
Allan är på pappret en perfekt kandidat, särskilt om man aldrig har träffat honom. Jag kan förstå att hans namn dyker upp. Min chef skulle ju aldrig nominera honom, men det är inte hans beslut.

Vi pratade lite, chefen och jag, förra veckan. Jag sa att jag är lite bekymrad för Allan som min vikarie, att han visat så dåligt omdöme på så kort tid och på ett sätt som man inte borde göra när man är så senior som han. Så drog jag exemplet (och att leverantören nu tror att praktikanten är någon de ska "bolla nya affärer med - Vad fan sa de egentligen på det där mötet?!). Chefen sa bara, upprepade gånger, att det var väldigt användbar input och han uppskattade att jag lyfte det. Då tänkte jag inte så mycket på det, men så i helgen slog det mig: Varför användbar input om inte för att någon lobbar för att Allan ska bli chef och min chef behöver ammunition för att hålla emot?

Idag kunde jag inte låta bli att slänga ur mig frågan till en kollega: "Tänk om Allan blir chef. Vad händer då?"
"Då har du nog inte så många kollegor kvar när du kommer tillbaka om tio månader" svarade kollegan.