Att glänta på terapidörren

Jag får då och då upp Cissi Wallin i Instaflödet fast jag inte följer henne. Algoritmer osv. Idag ett inlägg som visste vad det tog. En bild på henne som liten och ett längre resonemang om att agera ut för att slippa må dåligt på insidan.

Eller så hade jag fått allvarliga ätstörningar och ännu mer sexuellt självskadebeteende. Allt för att skrika inåt istället för utåt och därmed ha den värdiga smaken att inte störa ordningen.

Jag funderar ofta (lågintensivt) på om jag borde sätta mig själv i terapi men kan inte bestämma mig. Eftersom jag tänker på det borde jag antagligen, men det känns aldrig som rätt tillfälle (är det någonsin rätt tillfälle?), det känns ärligt talat jäkligt obehagligt och jag är osäker på vad jag förväntar mig för resultat. Vad tror jag kommer ut på andra sidan och är det värt att fläka ut sig, riskera att behöva vädra allt som jag lagt så många år på att stänga in. Jag mår ju egentligen inte dåligt nu, men ändå surrar det hela tiden i bakhuvudet, som en oförrätt man inte kommer förbi.

Bakgrunden här.  

Jag har tänkt att om jag nu tar det steget skulle jag gå in i det med en tydlig problemformulering som jag vill ha hjälp av någon med att lösa för jag kommer inte vidare själv. En del av mig vill kanske förstå varför jag blev som jag blev. Det där självskadebeteendet var och är, för det ligger latent, det värsta av allt. En sak att man inte kan lita på andra, men att inte kunna lita på sig själv - den är jobbig. Jag tycker även att det är riktigt, riktigt jobbigt att jag inte har full insyn i mina egna tankar och känslor. En del av dem är som bakom en skärm jag själv inte ser igenom. När jag inte själv, ens om jag försöker så hårt jag kan, kan landa i om jag vill något sexuellt för att jag vill, för att jag är lockad av det eller tänder på det, eller om jag vill för att det är en rest av självskadebeteendet som vill bli matat. Jag känner mig mentalt handikappad när det händer, även att det inte är ofta. Ett proffs kanske skulle kunna hjälpa mig reda ut det. 

En annan sak jag skulle vilja att någon hjälper mig med är ett verktyg för hur jag ska undvika att hamna i frozen fright, när det mörka triggas igång. Samma sak där, jag vill kunna lita på mig själv, lita på att jag kan kommunicera när jag behöver och inte, som nu, att jag glider rakt in i en sorts mental koma, att jag stänger av allt som går att stänga av. Jag vill kunna stå upp för mig själv. Det handlar inte om självförsvar eller skrika eller slåss, utan bara att kunna hålla mig kvar, inte glida iväg, och kunna säga  Nu är det inte bra, vi behöver pausa. 

Jag känner inget behov av att debriefa om det som hände när jag var sexton arton tjugo tjugofem. Jag vill inte att det ska bli flåsiga samtal om sex med någon jag inte känner. Först gjorde han si och då jag gjorde så. Jag skulle bara vilja ha hjälp med att reda ut de kvarvarande effekterna av det och kanske, kanske ge mitt sextonåriga jag viss upprättelse inför mitt vuxna jag för jag förstår faktiskt inte varför det blev som det blev, varför hon gjorde som hon gjorde mot sig själv och, i förlängningen, mot mig. 

Jaja, jag fortsätter processa det där med att kanske överväga se mig om efter proffshjälp.