Igår var Make på jobbresa med övernattning och naturligtvis gjorde lilltjompan en dubbel kullerbytta nerför hård cementtrappa. Det störtblödde från sprucken läpp och uppslaget tandkött, blod blandat med saliv och jag hade vit blus på mig.
Jag är lite stolt över att jag är så bra på att hålla huvudet kallt. När sådant händer är det som att jag blixtsnabbt bockar av efter severity.
Hon svimmade inte utan är vid medvetande. Bra.
Hon skriker. Bra.
Och så undan för undan det man kan kolla av lite allt eftersom. Verkar hon ha slagit huvudet? Verkar något vara brutet? Klarade sig tänderna? Något som behöver plåster? Andra tecken på hjärnskakning?
Kanske är det onormalt/osunt, men jag får inte ens stresspåslag, trots att min vita blus blir rödare och rödare och hon skriker och är jätteledsen. Jag känner med henne, det är ingen brist på empati, men när jag på några sekunder konstaterat att hon inte verkar vara allvarligt skadad är jag lugn, håller om henne, försöker trösta. Det var samma sak i våras, när Son och jag blev påkörda i bilen; så fort jag sett att han verkar oskadd blev jag helt lugn. Darrade inte ens lite i knäna, varken då eller sen.
Det blev ändå en mysig kväll, kanske just på grund av olyckan. Son var så otroligt fin med lillasyster och hjälpte till med allt. Han som brukar tycka att det är "orättvist" att han ska bära sin egen jacka hem från skolan hämtade allt jag bad om och pysslade om. Det blev mycket godsaker. Hon fick i princip glass till middag, det var det enda som gick ner och då fick han också glass (till efterrätt).
Jag hade förberett färska vårrullar till mig själv, lagt ett gott vitt på kylning (älskar att lyxa när Make är borta) så fyra-fem timmar senare, när jag var säker på att hon inte visade några tecken på hjärnskakning och hon somnat, lät jag Son titta på film med chips och Festis medan jag själv åt mina vårrullar, drack lite vin och tittade på serier på iPad. Alla var snälla med varandra, inga hårda ord, ingen frustration, fina ord och kärlek. Son skulle få sova i min säng hela natten och gottade sig åt det. En fin kväll.
Idag ser hon hemsk ut, lilltjompan, alldeles svullen över munnen men hade inte ont och sprang som vanligt glatt i förväg in på dagis.
3 kommentarer:
Snyggt jobbat. Det är superbra att få kolla hur man agerar i nödsituationer. Jag blir också alldeles iskall och enormt misstänkt och rationell. Då vet man det, liksom.
Jag menade förstås inte "misstänkt, hahaha, utan "klartänkt"
Haha, ja "misstänksam" hade varit intressant reaktion! :-D
Du har rätt, det är faktiskt skönt att veta hur man reagerar när det hettar till!
Skicka en kommentar