Ett stort litet civilkurage

I veckan berättade Lill att hennes bästa kompis, som fick en kattunge bara några dagar innan vi fick vår, inte är snäll med katterna, varken sin eller vår. I helgen, när kompisen varit hemma hos oss hade hon lyft Astor i bakbenen och burit honom så, stackars katt. Sin egen katt har hon gjort det med flera gånger, som Lill har sett. "Katterna jamar och jag säger till henne att de inte tycker om det men hon skrattar bara och säger att de tycker att det är kul!" sa en upprörd Lill vid läggdags i måndags.

 

Jag messade till kompisens mamma och berättade för henne så att hon kan prata med sin dotter och fick ett långt svar tillbaka, om att de varje dag har samtal om hur man behandlar katten, att dottern (som är sladdis och utvecklat "ensambarn-tendenser") verkar ha en komplicerad relation till katten, å ena sidan tycker hon om den men är å andra sidan svartsjuk och missnöjd med att inte vara familjens minsting längre. Mamman uttryckte i alla fall stor tacksamhet för att jag meddelat henne.

 

Dagen efter sa Lill att kompisen varit arg på henne i skolan, för att hon "skvallrat". Så stolt över Lill där, för hon ångrade inte en sekund att hon berättat utan var ännu mer övertygad om att hon gjort rätt, för man får inte göra så med katter! Vi hade ett bra samtal om hur viktigt det är att berätta om någon gör något som skadar någon annan, djur eller människa, och att man behöver berätta även om den som gjort fel blir arg. Det känns bra i magen att Lill gick stärkt ur det, i att hon gjorde rätt som berättade.