Så kan man också starta en dag

Vi har en ung (20+) kille som "jobbar" här. "Jobbar" p g a han fick en stroke för 10 år sedan och… ja, han kommer aldrig bli återställd. Han hjälper tanterna i köket att fördela frukt till avdelningarna. Han har svårt att prata, svårt att gå, kan inte fokusera blicken. Jag tror att bara ena ögat fungerar för andra ser liksom dött ut. I morse när jag mötte honom vid kaffet frågade jag sådär käckt som man gör hur läget är och han svarade (på sitt långsamma stappliga vis) att tja, helst av allt önskar han att han dog men det här med att ta livet av sig tycker han inte känns särskilt lockande, så han får helt enkelt fortsätta leva men varje morgon när han vaknar är han besviken för att han inte dött under natten.

 

Ja. Jag blev uppriktigt sagt chockad. Okej att jag hört riktigt gamla och sjuka människor säga så, men detta var lite annorlunda. Vi började prata, han om hur han egentligen inte borde ha överlevt stroken, hur liten sannolikhet det är att ens få en stroke när man bara är lite över tio år och hur liten sannolikhet det är att man överlever. Mina tårar började rinna, jag blev så berörd av det han sa, kanske för att jag tänker på mina barn och på hur allt kan ändras på en sekund. Jag blev tvungen att ta servetter för att tolka ögonen och han kommenterade att jag blev ledsen. Efter en stund sa jag att jag hoppas att jag inte gjort honom upprörd med mina känslor och då sa han att jo, han blev faktiskt jävligt upprörd, att när jag reagerar som jag gör hämmar det hans utveckling och (mellan raderna) att min reaktion förminskar hur han kämpat för att ändå ta sig tillbaka dit han är nu. "Jag har gått från noll till hundra på tio år. Du har gått från 97 till hundra på… hur gammal är du?"

 

Så utöver att stå mitt i fikarummet i morgonrusningen och gråta känner jag mig som världens bov. Jag försökte förklara att jag blev chockad när han inledde som han gjorde och att jag alltid reagerar starkt när folk pratar om döden, att det är samma sak när mina barn frågar om döden, jag börjar gråta då också, det har inte med honom att göra. Han tyckte att jag hade en konstig relation till döden och rekommenderade mig att jobba på det, vilket nästan var lite komiskt. Det var så viktigt för mig att han inte ska gå och tro att jag förminskar honom på något sätt och jag tror att jag nådde fram med det för vi avslutade samtalet med att han sträckte ut armarna och gav mig en lång, hård kram. Det kändes bra för jag ville krama honom redan när han sa det där om att han inte vill leva längre.

 

Livet, hörrni. Och döden.