BDSM-humor

 När vi efter tre timmars intensiv lek äter pratar vi nästan bara om båtliv och Sällskapsresan SOS, skrattar åt verklighetens bäring på dråpligheterna i filmen, som att jag bara inte förmår låta bli att säga ”ja men det står water” när vi tankar båten.

Senare, när vi egentligen är rätt slöa men jag ändå föreslagit att vi ska gå upp en runda till, kanske testa några knopar bara. Behöver inte bli mer än så. I studiesyfte. Förberedande, till nästa gång. Han ser lycklig ut och säger att vi kan testa en box tie, som han tänkt så länge men inte blivit av. Ja, det gör vi!

Han ber mig sitta på puffen under takbjälkarna och hålla mig själv om underarmarna, bakom ryggen. Jag har på min yukata från Hasseludden, en smula passande med det japanska när ’shibari’ står på agendan. Det tar tid och det är mysigt. Repet är långt, vet inte hur många meter, och känns mjukt. Jag frågar om han pluggat på eller kör på uppstuds, för han verkar väldigt säker i hur repet ska gå, så många olika vändor om armarna och min överkropp. Han säger att han har grunderna klara för sig men tar det delvis på uppstuds också. Jag känner mig ompysslad. Han håller på i säkert tio minuter innan han konstaterar att repet tog slut. 

”Men skarva på med nå’t då älskling” säger jag och vi fnissar åt referensen men skarva på är just vad han gör.

När han är klar känner jag mig som ett prydligt paket. Undrar om det är därför det kallas box tie, eller om det är för att armarna bildar som en låda på ryggen. Han är nöjd, frågar hur det känns, om vi ska köra på benen också? 

Absolut, tycker jag. 

En enkel men, tycker jag, elegant repdragning om mina underben, han avslutar med att koppla ihop med box tie:en och dra till så att min överkropp dras mot knäna. Varsamt lirkar han med kimonon, blottlägger de delar av mig han vill ha tillgång till. 

När det skymmer blått ligger jag fortfarande i min helt oflexibla fosterställning på sida i sängen, orörlig och hög, en variant av subspace tror jag. Känner mig så avslappnad att jag nästan inte vill eller kan hålla ögonen öppna, blinkar långsamt och fast det börjar bli mörkt i rummet söker jag hans blick där han sitter en bit bort, i fåtöljen och betraktar mig. Bortsett från att vi då och då växlar något ord är det helt tyst och stilla. Vet inte hur länge. Är det i något ögonblick jag skulle vilja trycka på paus är det nu.