Nedslag

 Igår bjöd syrran på hemma-kock-middag, eftersom hon fyllt 40. Wow-upplevelse, minst sagt. Stjärnkrogsnivå, inklusive hållbara jättelokala råvaror och grönsaker från kockens egen trädgård/skog. Ja tack. Skäms dock lite för mina föräldrar som fjäskstönar så överdrivet. Klart att kocken vill att man ska uppskatta maten, men de där lite för höga (så att det ska höras ut till köket) orgasmstönen och lovordstävlingen  ”Det är så änglarna SJUNGER!” (också lite för högt) får min inre tonåring att vilja plocka fram skämskudden. De vill ju dessutom gärna att kocken ska förstå att de är fint folk, så de jämför högljutt med stadens enda stjärna (där kocken också har jobbat i många år). ”Det här är mycket bättre MYCKET BÄTTRE än avsmakningsmeny på…!”  halvropar den ena och den andra svarar ”Ja AVSMAKNINGSMENYN PÅ …. är inte alls lika bra som detta!” 

Äventyret har varit på god väg att knäcka mig. Orkar inte dra allt men den mentala påfrestningen i att han ena dagen skriver att han släpper mig nu, inte ska höra av sig mer för att två dagar senare vara helt tokig igen och vägrar acceptera uppbrottet om han inte får en ”trovärdig förklaring”. Moment 22, eftersom mina förklaringar, som jag dragit fler gånger än jag kan räkna, anser han inte vara trovärdiga. Nej, han tror därför att jag döljer något och har helt på egen hand räknat ut att det måste vara Make som tvingat mig göra slut, varför han nu skulle ha gjort det. För en veckan sedan hotade Äventyret med att vända sig direkt till Make, man till man liksom,  och ställa frågan till honom. Jag vill absolut inte att Make ska bli inblandad, vill inte att han ska oroa sig över det och känner starkt att mina ’behov’ är en tillräcklig belastning för honom, han ska inte behöva ta DET också. 

Sent igår, när Äventyret tog upp samma hot igen, kände jag att jag inte klarade det längre och berättade allt för Make. Stunder som dessa blir jag påmind om hur fantastisk han är, som iofs blir orolig och bekymrad, som tycker att jag borde berättat tidigare, men som ändå lugnt och sakligt stöttar mig och visar att han är i min ringhörna. Han är helt otroligt fin, min man. Jag ska bli bättre på att påminna mig själv om det (när jag för femte gången samma dan ställer upp hans skor i skohyllan, hihi).

Men i morse, efter en orolig natt och en anspänning som satt sig i muskler och leder, är Äventyret igen lugn och sansad, skriver förlåt för att han gick för långt men att han inte såg klart med sitt brustna hjärta. Så just nu lugnt men jag vågar inte lita på det förrän det gått åtminstone en vecka. 

Så här kan vi säga: Tre män i en gift kvinnas liv är åtminstone en för mycket. Jaja, det är sagt med snustorr självdistans, om ni undrar.