65 år senare

I april blir det ehmm... bodelning heter det väl inte när någon dör? Ni vet, såntdär. Efter morfar. Mamma har, och håll i er för Familjehistoria Deluxe nu, en halvsyster som är *trumvirvel* en månad yngre än mamma! Morfar var gift eller tillsammans med systerns mamma men träffade tydligen mormor, som då var 16 år, vid sidan av och båda blev gravida samtidigt. Mamma föddes och växte upp i ett litet, litet samhälle, mitt i småländska bibelbältet men hon visste aldrig att den andra tjejen, Lena, var hennes syster. Hon säger att hon hade det på känn men tanken fastnade inte. De jobbade tillsammans när de var tonåringar och då minns mamma att någon på jobbet skrattade över att de var så lika, och då hade någon annan i personalen hyschat. 

Morfar vägrade erkänna faderskap för mamma. Det var på väg att bli en process om det, när mamma var liten, men precis innan kom ett brev från en advokat i Eksjö, där morfar formellt erkände faderskapet. Något måste ju ha hänt där, eftersom han och mormor gifte sig och ingen av mammas syskon, som alla är ganska mycket yngre, hade en aning om att det fanns en halvsyster. 

Min gammelmormor, som dog för ungefär tio år sedan och som var mer som en mamma för min mamma än hennes egen mamma, berättade för mamma för ganska länge sedan att hon hade en halvsyster. Hon visade även brevet, där morfar erkände faderskapet för mamma och visade var hon hade lagt det för att mamma skulle ta hand om det sedan. När de städade efter gammelmormor ville mamma inte ta brevet, hon tyckte det kändes fel att liksom ta något, så hon lät det ligga i asken i byrån men senare, när hon kom på att hon ville ha det och letade efter det i byrån som hamnat i min mormor och morfars ladugård, var brevet borta och morfar stod som en hök över mamma för att kolla vad hon gjorde. 

Nu när de kallades till... ehhmm... bodelning? var mamma så lättad, för hon var orolig att det inte alls varit i ordning, att hon inte alls stått registrerad som morfars barn men nu är det då definitivt. Hon verkar inte ha vetat att det varit hur enkelt som helst att kolla upp via Skatteverket, utan gått och oroat sig. Jag sa att det antagligen var så att morfar skämdes över att han inte velat ta på sig faderskapet och att det var därför de bränt brevet. Klart att det inte är något man vill att ens barn ska veta. 

Hon visade i helgen morfars testamente där halvsystern står omnämnd. Det var första gången jag såg hennes namn och googlade fram en bild. En mycket stilig kvinna, elegant på en gruppbild med knytblus och välsminkad. Så långt ifrån min mamma men jag tycker ändå att man ser samma drag. Visade bilden för mamma som tittade på den, länge. Hon verkade inte ha tänkt på att man kan hitta bilder heller. 

Så sorglig historia, det där. Lena som växt upp utan sin pappa (men såvitt mamma vet med en närvarande styvfar), som antagligen undrat vad som hänt och (är vi övertygade om) morfar som haft dåligt samvete hela livet. Han var så snäll och omtänksam. Mamma och hennes syskon tror att det är mormor som förbjudit honom från att hålla kontakten, hon är sådan, men så ska man inte skylla på henne. Det har ändå varit hans ansvar.